Dikt: Jenny Tunedal

Om jag skriver fläckar hennes ögon över dem ögon som liknar sjöar liknar varandra och hundar.
pölar, horisontlösa. I sikte sånt som hon i överflöd. Vi behöver tungan mot hennes hals, handrygg, lår. Lår
och axlar, vad tänker du på, vad minns du av mig. Vildgräs och hjärna (att stjäla det). Framkallar vad. Blick-
en på Bambi so pretty vacant. Det finns utrymmen mellan vattnen som liknar organ. I mellanrummen. Hon
ringer och säger att hon tänker på blommor av olika slag och balkonger och Och små uppstoppade djur.
Och det som inte går att säga på något annat sätt. Och det som inte finns. Och det är inte sant. Och skriva
som om att drömma att skriva var värt någonting. Och vaken.
Och det som inte är konst.

Och det som inte är samtal. Och det som inte är nämnvärt. Och det som inte öppnar en kanal mellan olika
delar av rädsla. Och det som liknar andra människor. Och det som är skillnaden mellan att se på solen och
få veta någonting och inte. Och det som inte är känt. Som om hon ligger och ropar. Ofta, inifrån ettt rum, ofta
där. Inifrån, utåt. Ljudet av henne framkallar ljuset. Någon kräver någonting. Hörsel, vakenhet. Motsatsen
till likgiltighet. Hon vet att hon framkallar hunger och törst. Motsatsen till. Jag har varit så ensam. Jag har
haft mig själv att skylla. Jag står ut. Hon som röst som aldrig något annat än tillitsfull. Hörs så bra ut.

Hon som en hand skjuter rakt ut i rummet och pekar. Inifrån ett rum. Ofta. Inifrån, mot sig sitt hjärta. Hon
säger inte att det är så. Hon ropar att vi kommer att höra henne. Om jag bygger ruiner runt henne. Hemlig-
hetslösa, döljande. Tomt som motsats till lögn. Rent som motsats. Rent till, som en enda lönlös riktning.
Justerad. Spänd. Om tegelstenar är brickor vars spänning är väggar så kallade murar rämnar. Runt. Tomt,
som i torn. Jag har inget emot att kasta en tegelsten. Jag har inget emot att läsa på murar. För murar. Om
henne. Utkastad därför kastande. Kräkande vilt. Mosade murar. Med kroppar. Om hon säger mot mig. Rent
rädd. Säger att vi ska ses nån gång sen. Mörkertalet blir allt större och tätare utan henne.

Alltså måste någon förstöra trädgården.


 - Jenny Tunedal, dikt publicerad i tidskriften OEI nr. 18/19/20/21, 2004

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback