ristarinsinamärken

Det är vackert, det är cyniskt. Det gör ont i hjärtat. Man mår illa. Känner: ja, så här är det. Vill inte vill inte. Men sylvasst. Rakt in går raderna stroferna tonerna. Känner: nej, såhär är det inte. Får det inte. Och jag fortsätter ändå tro på kärleken. Aidan Moffat tror inte på kärleken. Men senaste skivan vittnar ändå om en förändring: "Not everything must die, not every romance must descend, not every lover´s pact decays, not every sad mistake replays." Så lyder inledningsraderna i sista låten på albumet "The last romance". Och under hela konserten slits jag mellan att inte riktigt vilja, att hela tiden värja mig mot texterna - och samtidigt dras jag oundvikligen in i de melankoliska, förföriska ljudmassorna. Lite grann frossar jag i det: trasiga förhållanden, otrohet, sex som egentligen bara handlar om att utnytttja varandra, att aldrig mena något, illaluktande kroppar, dagen-efter-andedräkt och svettiga armhålor; självspäkning, att egentligen bara vilja trampa sönder sitt eget ansikte; äckel och självförakt: "dream of piss", varför valde du mig? Att se sig själv i spegeln och hata. Ändå känner man en värme, ett stråk av ömhet: det är märkligt, borde inte vara så. Men jag upplever inte bandet som vulgära eller cyniska. Tillsammans svävar vi iväg i de gemensamma erfarenheterna: vi har ju alla varit där, i den olyckliga-kärlekens-eviga-drömland, i vår självupptagna längtan, ja, kanske har vi också varit lite bittra. En och annan gång. Åh, det är så synd om mig, jag är så förtvivlad och olycklig, man kan inte lita på någon, världen är rutten människor är äckliga och det finns ingen kärlek, ingen värdighet, respekt, ingen kommer någonsin älska en sån som mig och nu skriver jag de här sångerna och kanske blir jag lite älskad ändå, kanske någon ser mig... Och det är vackert - jag kan inte låta bli att känna mig lite lycklig, när jag står där nedanför scenen på Kägelbanan och blickar upp på en skäggig, lönnfet Aidan Moffat och en något mindre lönnfet, skäggig gitarrspelande Malcolm Middleton. Det är poesi.