ristarinsinamärken

Jag skriver till dig för att
jag inte längre tror det är
farligt att vistas här efter
mörkrets inbrott. Portar öppnas
och stängs. Folk skyndar förbi under
de granna lanternorna, det ligger i
väntans natur att folk skyndar förbi.
Jag förslösar här mina dagar i
overksamhet. Även i främmande städer
gör vi oss något som liknar ett hem:
en gata, ett oansenligt kvarter, några fula
hus. En utsikt. Ett träd. Ett grönskande
träd vi passerar i regnet och fäster oss
vid utan att känna dess namn. Jag vill
inte att du är deformerad. 

hej,

vet inte riktigt vad som händer. har helt tappat farten på sistone, mycket som hänt, förändringar, avslut. haft avslutning nere i göteborg, de sista två veckorna var intensiva, laddade. vemod och sorg, avsked är alltid svåra. att två år kan gå så fort. känns sorgligt skiljas från alltihop, började gilla göteborg så mycket mot slutet, fått vänner där, haft ett liv där. men känner mig tom och ledsen, hela den här veckan har varit lite jobbig. först igår kom glädjen tillbaka. har varit strul med arbetsförmedligen, har visserligen ett jobb pågång, så det ordnar sig väl. den intensiva sociala kontakten de där veckorna i göteborg,  total närvaro, avslutningsmiddag, tal. och tårar tårar. den vackra sommaren. träden blommorna människorna.

och stockholm är sjukt varmt idag, går knappt vara ute. var på debaser igår, uteserveringen, så himla trevligt. min son är ute på landet med sin farmor och farfar, jag sitter här bakis och försöker skriva, men finns ingen gnista. saknar så mycket, vill så mycket. längtar efter något men vet inte vad, närhet, värme, intimitet. min kärlek till min son är större än världen men jag saknar någon att dela mina tankar, drömmar, mitt liv med.

i göteborg, ett fantastiskt möte. kan inte glömma. jag kommer bära med mig det, länge. det förändrade mig, skakade om mig, öppnade upp. en enorm frihetskänsla det här är för bra för att vara sant. den repliken i mig. och parkbänken, kyssarna, syrenbuskarna. mörkt hår, lugg, grå jacka, vita sandaletterna, svarta jeansen, vackraste blusen och syrenkvisten jag gav dig. vetskapen att vi aldrig kommer ses igen, sorg, men ändå glädje. att ha fått vara med om det. ett sånt möte. och jag känner mig lätt, stark, fri. samtidigt skör. det kommer aldrig hända igen. aldrig igen. när saker och ting bara stämmer. och sen ändå inte. ett telefonnummer skrivet i rött över handleden, som ett skärsår. du ringde aldrig sen. och jag kan leva med det. det gör inget. jag vilar i det. underbara underbara möte. bär det med mig som ett smycke, en vacker hemlighet, både tyngd och lätthet. jag visste inte, nu vet jag. världen är öppen, allt kan hända. livet kan vara så jävla vackert. minns du mig? syrenkvisten i plastglaset på måndagen när du kom till jobbet. så fint. sånt går inte obemärkt förbi. tänka på det. hålla i min hand som ett smycke. hur vi höll varann i hand klackarna mot kullerstenarna, hur det lät. och sen parkbänken, soffan, dina ögon. blickarna rakt in. övertygande, obevekliga. och ansiktet. mjuka mjuka ansiktet läpparna kinderna halsen.

och nu går livet vidare, jag lyssnar på love & communication om och om igen. och nya möten. men det där mötet. en särskild plats i mig.  och det är sommar, värme, 28 grader varmt. mötas skiljas mötas igen. nyfikenhet glädje. att inte vara kär i någon just nu. så skönt. också en frihetskänsla. att vara i det. oberoende, stark.  känna att det finns många att tycka om, många som jag verkligen tycker om. samtidigt så motstridiga känslor. för det finns också mörker. bottenlös sorg, saknad. kalifornien, min mamma, ett nioårigt förhållande som inte längre är. som jag inte vill ha tillbaka men saknar så intensivt ibland. jag ångrar ingenting. det var fantastiskt. att få uppleva det. den tryggheten. det var på riktigt. och jag älskade. menade allt. det var fint. men att jag  kan känna mig så jävla ensam. övergiven. komplexiteten, nästan aldrig en känsla utan många samtidigt. gladledsen. tryggskör.

jag tror inte det blir mer än såhär just nu. mer text eller tankar än detta. förlåt om jag varit dålig på att uppdatera bloggen. vet just nu inte hur det kommer bli. kanske överger jag bloggen. kanske behöver  jag bara vila. göra annat. komma tillbaka om någon vecka igen. osäkert. men så måste det få vara.

nåväl

iallafall: i slutet av juni början av juli kommer ett nytt nummer av soundofmusic med en (eller två) recensioner av mig, har inte lyckats klämma ur mig fler. ska jobba med mitt manus, dikterna. de är motsträviga. vill inte ordna in sig. har försökt och försökt länge nu. nångång faller kanske allt på plats. en ny bok måste det bli. snart. utan dikten och skrivandet kan jag inte fortsätta. varje bok som ett uppskjutande av självmordet. (citat, gunnar ekelöf)

men jag kanske ska ta och lägga ut dikter. här på bloggen. så kan ni kommentera dem om ni vill. kanske det jag ska göra med bloggen nu. bara visa egna dikter.

och snart är det midsommar. vet inte vad jag ska göra. men det brukar alltid ordna sig på nåt sätt. vet inte om jag vill festa, kanske bara ska ta det lugnt. men vara med någon. inte vara ensam. nej inte vara ensam.

allt gott,

kramar

/ulrika



--------

Dagens filmtips:

Dekalogen 1-10 (Krzysztof Kielsowski)