ristarinsinamärken

Me: easy/lucky/free: at the beach: in California: holding a bag: sun: smiling (2003)




Me: close up: thinking: I am: sun: sea: waves: I am: still here: at the beach: smiling

tio; version tre

punkten vid meningens slut, lyckan, doserna, så tänkte jag mig döds-
mönstret den stjärnklara aprilnatten, lite snö låg kvar runt Sockenvägen,
äppelträden stod nyklippta och oknoppade i de små trädgårdarna, det
lyste i ett köksfönster där jag var okänd, och så skall det vara, det allra
flesta möten blir aldrig av

 - Lars Mikael Raattamaa, ur Helgonlegenderna; väv, 1999

Som den vita klådan omger
handen: minnet. Färgerna huden
antar efter en tvångsmässig vistelse
i vatten. Ansiktets linjer
tvekar i ansatsen mot det
gemensamma. När jag hör
den inspelade rösten, och vädjar
till hårlocken att kvälja
fram huvudet. Att genom den hungern
reduceras ner till autenticitet.

 - David Vikgren, ur Axiom (C.); Ordning, 2004

Vitt gräs mjuknar hos de bara fötterna.
Jord stiger genom kroppen, kroppens
lemmar. Alldeles ljus är jag och rör mig
långsamt ett allt ljusare. Döden är uppsamlad
fallhöjd. Mellan handen och handens
verktyg. Konturer och linjer reduceras
ner i minsta decimal. Inget går längre
att överträda.

 - David Vikgren, ur Axiom (C.), från diktsamlingen Ordning, 2004

att avstå, att avsäga sig

brevets två förutsättningar:

1^o alla vill bli älskade
2^o alla vill bidra till det allmänna

det gällde alltså inte brevet
utan den betydelse jag gav det

så möttes offret och förövaren
också i fraseringen

jag skulle vända mig om flera gånger

- Ulf Karl Olov Nilsson, ur Brevets situation; Stammar, 2002

(ordförrådet som lögndetektor)

Kristina Lugn: Hundstunden. Kvinnlig bekännelselyrik. Jag läser. Jag fastnar vid vissa rader, strofer. Och det är sen natt. Långt efter midnatt. Jag kan inte sova.

Ibland går det en ängel genom rummet. Ibland går det ett stråk av sorg. Genom golv, väggar, tak. Kroppar. Så tydligt nu. Mörka hörn, skuggor över väggarna. En svag rörelse. Denna tydliga tanke. Som fysiskt tar form i rummet. Jag kommer bli. Jag börjar bli. Låtsas jag bara att jag inte är. Är vi inte alla. Köttets lust och själens obotliga ensamhet. Men jag är väl egentligen inte. Jag har ju. Och. Och. Men någon som. Mig. För den jag är.

Och när någon gör det. Säger. Underbar, perfekt. I dig. Så fungerar det ändå inte. Hur ska det någonsin. Det kommer liksom aldrig. Jag försöker och försöker.

Så tydligt, skarpt: ett snitt rakt genom kroppen. Jag är nog bara en sorg av svensk tenn. Jag är nog bara en fallen hängpelargon. Jag hängde en klänning och jag rörde mig inuti den. Nästan som en musiker. Ett flygplan hade störtat härinne. Och passagerarna var stjärnor som inte sörjde sin skönhet. Allt det vackraste  drev genom rummet. En mycket märklig promenad drev längst ner i mig.


jag var nästan som en notskrift. Det var nästan som om du funderade på att ringa till mig då.


Långt borta mycket långt hemifrån finns det någon som älskar mig


innerligt.


Dagarna somnar alltid i mina fickor

redan innan de hunnit börja

och om nätterna försöker jag övertala

främmande människor

att ansöka om vårdnaden av mig.


Men för det mesta sitter jag bara under diskbänken och njuter av min egen frånvaro. Galopp galopp.

Jag skulle naturligtvis mycket hellre vilja ha en de bortsprungnas trädgård inom mig.


alla mina tårars små dopklänningar


Men jag går på gatorna naken under kappan.
Men jag går i sjöarna i trasor under kappan.
Men jag går på hustaken fördriven under kappan.


Hela mitt liv var ett kärleksbrev till dig.


de dödas satsbyggnader i min kropp

Jag har en himmelssäng
i vinterträdgården.
Jag har en murken himmelssäng
i den vilt förtvivlade vinterträdgården.
Jag har en hängskena också
och en rotationsvinkel.
Jag har en krypgräns
och ett nivåberoende fasfel.
Jag har ett märkligt mossbelupet
smyckeskrin som ingen har sett.
Och en järnvägsstation.
Jag har en liten järnvägsstation
strax innan natten börjar.
Dit brukar jag vandra ibland
tillsammans med alla dem
som fattas mig.
Där brukar jag älska dem
populärvetenskapligt.

Och kvinnorna.
Och kvinnorna som skymtar i tågfönstren.
Och draperierna.
Och draperierna som fladdrar i deras nyfallna hår.
De underjordiska sköna psalmer som
de riktiga kvinnorna
har hämtat upp ur min älskades sömn.
Redan imorgon kommer ni att kunna läsa dem
i era tidtabeller.

- Kristina Lugn, ur Hundstunden, 1989

Marc by Marc Jacobs spring 2006

Marc Jacobs spring collection 2006

 - Xiu Xiu: från albumet Fabulous Muscles, 2004

Ja, jag vet att vi alla (!) är mer eller mindre trötta på Interpol och dess epigoner, men här är iallafall något som verkligen är värt att kolla upp och lyssna på om man gillar den typen av musik. Xiu Xiu:s album Fabulous Muscles låter som ett mer elektroniskt och trasigt Interpol/Editors; det är hårdare, råare; det är mer magkänsla, mer experiment, infall och galenskap. Och texterna är mer explicita: trasiga hjärtan, destruktivitet, sex, självförakt, och politik...


Dagens låt: I luv the valley OH (Xiu Xiu)

Jag har börjat plocka bland mina vinylskivor igen, blir lite nostalgisk, och samtidigt väldigt glad av det; de står visserligen alltid framme men ibland går det veckor, månader mellan gångerna jag bläddrar, tittar, håller i dem. De är som kära gamla ting: minnen, dagboksbilder, istället för anteckningar; ja, ett helt liv ryms i de där skivbackarna. Låter kanske patetiskt men det är faktiskt så...

Sen är det något alldeles särskilt med det där bläddrandet; och med själva formatet. Som gör att skivomslaget plötsligt hamnar i ett helt annat fokus; det finns så många fantastiskt snygga skivomslag! Och eftersom jag nu har satt igång med det här bläddrandet igen kommer jag naturligtvis också hitta en och annan låt, eller ett helt album för den delen, som jag bara måste lyssna på (jag har en liten anspråkslös vinylsingelsamling också).

Det här gjorde iallafall att jag fick idéen att göra något av det på bloggen. Under rubriken (som ovan) "Vinyl:" kommer jag presentera en låt/ett album och/eller ett skivomslag; mest som en kul/nördig grej bara, kanske mest för mig själv, vet inte. Eventuellt skriver jag en text i anslutning till det jag valt: ett minne, eller några tankar kring musiken/artisten/omslaget; eller varför inte något fritt associerande skönlitterärt. Eller helt enkelt bara själva låttexten. Vi får se, det får bli ett litet trevande (och pretentöst) experiment.

(Hm, jag börjar nästan känna mig som huvudpersonen i Nick Hornbys High Fidelity, hur kan det komma sig...)

Här nedan följer min fem-i-topp-lista på bästa cover-låtar. I någon slags ordning; men vet inte om det blir rätt, har förmodligen glömt någon men får väl göra revideringar i efterhand. Favoriterna just för tillfället är iallafall Electrelanes "The Partisan", de har gjort en punkig, gitarrmanglande version av Leonard Cohens vackra, allvarliga sång; och den andra är den förgörande vackra Chan Marshalls tolkning av "Wild is the wind"; jag brukade lyssnade mycket på David Bowies version (vet inte om det är orginalet eller om det är en cover han gjort också? någon kanske kan reda ut?) och det går rakt in i hjärtat:

1. Electrelane: Leonard Cohen "The Partisan"

2. Cat Power: David Bowie (?) "Wild is the Wind"

3. Johnny Cash: Nine Inch Nails "Hurt"

4. Great Lake Swimmers: Tom Waits "Innocent When you Dream" (endast hört live på Pustervik, Göteborg, oktober 2005)

5. José Gonzales: The Knife "Heartbeat"


Jag gillar egentligen inte alls covers, tycker ofta det bara är dåligt och pinsamt, vaga gräsliga kopior som inte har något att säga. Man kan lika gärna lyssna och lyssnar tusen gånger hellre på orginallåten. Men det finns undantag. Här ovan är några sådana undantag. De är alla fantastiska, och ibland knappt igenkännbara, som helt egna låtar - helt i sin egen rätt. Jag måste också tillägga att jag mycket gärna lyssnar eller har lyssnat på varenda en av de ovanstående orginallåtarna. Med ett undantag: Nine Inch Nails "Hurt"; för mig är Johnny Cashs version bara så överlägset mycket bättre än orginalet.

Kom gärna med fler förslag! Jag misstänker starkt att jag missat och glömt bort att nämna både det ena och det andra... Så snälla hjälp mig, det vore kul att samla ihop fler bra COVERS!


Här är ytterligare några fantastiska exempel (jag fyller på lite varefter):

Audrey: Bear Quartet "Helpless"

Stina Nordenstam: The Doors "People Are Strange"

Petra Jean Philipson: Nick Cave "Into My Arms"




Rekommenderas: The Covers Record (Cat Power). Lyssna på Chan Marshalls tolkningar av (I can´t get no) Satisfaction, I Found A Reason, Wild is the Wind och Red Apple.

Wonderful world (Nine Horses)


Från albumet Snow Borne Sorrow, 2005



Nostalgi/låt: In the Aeroplane over the Sea (Neutral Milk Hotel)

Petra Jean Philipson: Notes on Love, 2005.

(några osorterade mer eller mindre intressanta funderingar kring en amerikansk tv-serie)


efter nästan fyra dygn, nåja inte riktigt, men efter fyra dygns sjukdom, feber och ont i halsen, och efter att ha spenderat nästan lika mycket tid med att titta på sex & the city (förutom första dygnet då jag i princip bara sov) känner jag mig tvungen att säga något om carrie och hennes vänner; efter att ha umgåtts med dem så intensivt och länge i sträck, delat deras glädje och sorg, blivit deras vän har jag börjat gilla dem, på riktigt. de har nästan blivit verkliga för mig...

trots att de är karikatyrer/stereotyper så utvecklas de ju ändå. de följer vissa mönster, beter sig på ett visst sätt, vill saker, har drömmar, förväntningar; de skiljer sig alla åt i det, representerar olika kvinnotyper. men så tänker jag: men är vi inte alla isåfall stereotyper, vi faller tillbaka i vissa mönster, beteenden. särskilt när det gäller relationer och kärlek. visst, erfarenheter, vi utvecklas förändras men samtidigt hela tiden denna motrörelse; vi faller in i, faller tillbaka i, vi upprepar, vi regrederar, vi gör samma sak om och om igen. är vi inte alla karikatyrer. och samtidigt inte: vi är väldigt mycket mer komplexa. och återigen: samtidigt så förutsägbara.

carrie är den jag definierar mig med mest, kanske för att hon är den skrivande tänkande personen, allt det där som pågår i huvudet, ständigt, hela tiden, tankar röster ord, saker man hört tidigare under dagen, hela tiden monologer samtal. och kanske också för att hon är den enda som klär sig någorlunda i min smak; hon har burit några fantastiska klänningar. och naturligtvis, för hennes komplicerade förhållande till män (ja, de har väl alla fyra komplicerade förhållande till män om än på olika sätt). men fixeringen, eller detta: hon tänker för mycket, är vidsynt, öppen, seende, ärlig men samtidigt instängd, fastnar i saker, kan prata bort, förklara och bortförklara, ljuga för sig själv, se sig själv utifrån men älta och älta utan att egentligen komma vidare; ser gärna till att komplicera, förstöra, det destruktiva draget, att med jämna mellanrum dras till “fel” sorts män; och sen när det är bra då tror man inte på det heller... hm, nåväl, det här med mr big har jag aldrig riktigt fattat men det är uppenbarligen en väldigt stark attraktion där, och annat också såklart. han är bara inte MIN typ, är väl därför. men jag har naturligtvis haft min "mr big" jag med. aidan däremot var väldigt fin... ja, där kan man snacka om att förstöra något som var bra. suck.

och sen hela den här amerikanska tv-serie-grejen, så lättsmält ändå i slutänden, ytligt, man får vad man vill ha, ett koncept en formel. men det här fungerar förvånansvärt bra (annars är mina favoriter six feet under och l word, tycker ändå att de båda är i en klass för sig vad gäller amerikanska sex- & relations-tv-serier). tycker att den ställer endel frågor kring moderna förhållanden och sex, som faktiskt är relevanta men serverade på ett relativt lättsmält sätt, utan att förringa frågorna i sig, det är allvarliga och viktiga frågor trots allt. men minns att jag tyckte de första tre-fyra avsnitten av sex & the city jag såg på tv (repriser) bara var ytliga och fåniga (första säsongen), men någonstans påvägen fångades jag av det. (dessutom var den första säsongen inte alls lika bra som den följande... osv. osv.)

men gillar det naturligtvis också för att jag (på gott och ont) så väl känner igen mig i dessa ständigt upprepande desperata frågor och funderingar kring relationer och storstaden som fenomen (jag älskar!) och kärlek och vänskap. som flyger runt i mitt huvud men som inte alltid får något svar. som jag måste ställa om och om igen. för att kunna leva för att känna att jag lever.

sen undrar jag: finns dessa amerikanska kvinnor på riktigt, som pratar med varann såhär? jag har inga vänner som jag pratar så där ogenerat och rakt med om sex. pratar knappt om sex med någon av mina vänner, lite grann sådär visst, men väldigt inlindat och försiktigt. jo, jag och M brukar visserligen göra det när vi är lite på fyllan, det är väldigt kul, och just för att han är kille. och jag och S förstås (nu senast på en lunch för någon vecka sen). men ändå. inte på samma sätt. skulle vi inte kunna göra det, allvarligt talat; behöver vi inte det!?

----

ska inte bli långrandig nu, ville bara tala om vad jag gjort de senaste dagarna i min ensamhet med feber och en hals som gjort så ont att jag knappt kunnat svälja min egen saliv än mindre försöka äta eller dricka. men med lite vilja och envishet och trots mot smärtan har det ändå gått rätt bra...

jag är nästan mig själv igen.

nu ska jag krypa ner i sängen igen och se tredje säsongens två avslutande episoder. och sen börja på nästa. ja, än är jag ínte riktigt riktigt frisk.

jag kommer alltid minnas det där rummet. det där rummet, de ljusa blommiga tapeterna, dubbelsängen, byrån, spegeln, de runda bordet med ormbunken, de öppna fönstren

och sorgen är inte ett mörkt rum sorgen är ljus, en ljusblixt som slår in i mig skär i mig skär: och jag är i det rummet

det är maj, allt är grönt allt lever och blommar och kvittrar och flyger och på innergården hörs porlandet från den lilla fontänen och rosorna rosorna blommar det finns hur många olika sorters rosor som helst rosor ros rosen roserna och ros

hon tyckte om rosor på begravningen hade vi alla en ros endast en ros och vi la alla en ros på kistan innan vi sa farväl ros farväl sa vi flyg fina rosen flyg

och det där rummet det där huset som finns kvar i mig tunnlar av ljus ljusblixtar rum av ljus väggar golv och tak av ljus varför är det så ljust

hur jag höll hennes magra lilla hand stum stum visste inte vad jag skulle säga vad finns det att säga ingenting och allt allt men det finns inga ord för allt det finns inga ord bara handen och handen och det där ljusa rummet

och jag är febersjuk, ligger i sängen och det är den 18 februari 2006 och det är snart tre år sedan och jag glömmer hela tiden bort ja, jag glömmer bort att hon är död nej, glömmer bort att hon existerat det låter fruktansvärt och så är det naturligtvis inte men jag glömmer bort och glömmer bort och så kommer den där ljusstrålen den skär in i mörkret tiden rummet min lägenhet där jag ligger febersjuk och skriver trots att mina armar och fingrar nästan domnar bort trots att det är mitt i natten tidigt på morgonen mörkt och mörkt vinter och vinter

jag höll hennes smala lilla hand hon sov nästan och det var dagen efter vi kom från kalifornien och jag såg henne såg att hon var sjuk såg att hon var döende och jag kunde knappt titta på henne kunde inte ville inte och hur hon hela tiden kräktes och jag fick tömma de där ilalluktande blodiga kräkpåsarna och höll hennes magra lilla hand hennes handleder som alltid sett ut som mina, mina som hennes, smala handleder som man nästan kunde tro man kunde bryta av med ett

enkelt litet knyck

jag höll hennes hand jag håller hennes hand om och om igen det är en ljus bild ett ljust rum och jag visste inte vad jag skulle säga herregud hon var döende jag tycker så mycket om dig mamma och jag skakar av gråt det finns ingenting att säga och allt jag tycker så mycket om dig mamma och hon sa det har varit så fantastiskt det har varit så fint att få barn att ha barn att ha er jag visste inte vad jag skulle säga jag visste inte hur mycket jag tyckte om henne hade jag älskat henne hade jag någonsin älskat henne älskade jag min mamma klart man älskar sin mamma men jag vet inte visste inte och samtidigt visste jag för det finns inget annat svar på den frågan trots att jag inte visste visste jag

sorgen som ett ljust rum fåglar som kvittrar det är maj det är vackert den vackraste av månader och jag fyllde 35 år i maj den tjugonde maj och drygt tio dagar senare dog hon tidigt på morgonen vi satt där och såg henne dö och sorgen var ett ljust rum sorgen var ett ljust rum med småblommiga tapeter med liljekonvaljer mellan bleka, smala händer samma handleder samma handleder och rosorna rosorna som bara blommade och blommade så jävla mycket och doftade och ville aldrig fan sluta dofta rosor som rosor doftar och sorgen fortsätter och fortsätter att vara ett ljust rum ett ljust rum

My Blue Hawaii med Future Bible Heroes är kvällens låt.

Vad Stephin Merritt (från Magnetic Fields) lyckas åstadkomma med detta sidoprojekt är musik som kan kännetecknas som en slags 2000-talets svar på Pet Shop Boys eller kanske snarare Bronski Beat (ni minns väl fantastiska "Smalltown boys"?). Det är synthdisco och glädje och man vill helst bara dansa natten lång tills skorna och lungorna skaver, blöder... Texterna är (precis som med Meritts Magnetic Fields) så omedelbart, härligt drabbande, och handlar nästan alltid om olycklig kärlek. Men det blir aldrig någonsin banalt; Stephin Meritt lyckas om och om igen blanda befriande humor med ett oändligt stort allvar, han får en att känna "ja, just precis så är det" (sorg, längtan) samtidigt som man skrattar till åt situationens dråplighet... En annan låt på samma EP (I´m lonely, 2000) som är värd att lyssna på några extra gånger: I´m lonely (and I love it).

... och så har jag varit på ännu en konsert. Igår kväll spelade Richard Hawley på Berns i Stockholm; det var fint, stämningsfullt och tillbakalutat, men i det stora hela egentligen inget att bli speciellt exalterad över. Han spelade två av mina favoriter från senaste albumet "Cole´s Corner": The Ocean och Born under a Bad Sign, vilket gjorde mig lycklig.

En formulering som envisades med att stanna kvar och som jag också upprepade för mig själv och lite grann gick och småfnissade över var:

Richard Hawley = Morrissey goes Frank Sinatra (och lite Johnny Cash också) looking like Elvis Costello!

A Nervous Tic Motion of the Head to the Left (Andrew Bird)


Foto: Jesper Frisk




(Tack Magnus, för bra bland-cd! Uppskattas verkligen!)

(Och Robban, det här är en sjukt bra låt! Hoppas du snart får skivan på posten så du kan lyssna : )

Visst ville jag gå på Morrissey, väldigt, väldigt gärna! Men inte så pass att jag tänkte ställa mig i någon kö tidigt på morgonen; hade ju ingen att gå med (trodde jag), hade i alla fall inte frågat någon. Och dessutom blev min son sjuk i natt och vaknade med 38 graders feber. Så vad göra? Jo, se till att man nyligen träffat en fantastisk man som bara ringer och säger: Jo, jag har två biljetter till Morrissey, är du intresserad av den andra? -Jaaaaa! Självklart! utbrister jag. - Ok, so it´s a date?! sa han. - Ja, klart det är! Och sen tänkte jag att det knappast kan bli bättre än såhär; hur många pluspoäng i kanten som helst. Wow!

Det är vackert, det är cyniskt. Det gör ont i hjärtat. Man mår illa. Känner: ja, så här är det. Vill inte vill inte. Men sylvasst. Rakt in går raderna stroferna tonerna. Känner: nej, såhär är det inte. Får det inte. Och jag fortsätter ändå tro på kärleken. Aidan Moffat tror inte på kärleken. Men senaste skivan vittnar ändå om en förändring: "Not everything must die, not every romance must descend, not every lover´s pact decays, not every sad mistake replays." Så lyder inledningsraderna i sista låten på albumet "The last romance". Och under hela konserten slits jag mellan att inte riktigt vilja, att hela tiden värja mig mot texterna - och samtidigt dras jag oundvikligen in i de melankoliska, förföriska ljudmassorna. Lite grann frossar jag i det: trasiga förhållanden, otrohet, sex som egentligen bara handlar om att utnytttja varandra, att aldrig mena något, illaluktande kroppar, dagen-efter-andedräkt och svettiga armhålor; självspäkning, att egentligen bara vilja trampa sönder sitt eget ansikte; äckel och självförakt: "dream of piss", varför valde du mig? Att se sig själv i spegeln och hata. Ändå känner man en värme, ett stråk av ömhet: det är märkligt, borde inte vara så. Men jag upplever inte bandet som vulgära eller cyniska. Tillsammans svävar vi iväg i de gemensamma erfarenheterna: vi har ju alla varit där, i den olyckliga-kärlekens-eviga-drömland, i vår självupptagna längtan, ja, kanske har vi också varit lite bittra. En och annan gång. Åh, det är så synd om mig, jag är så förtvivlad och olycklig, man kan inte lita på någon, världen är rutten människor är äckliga och det finns ingen kärlek, ingen värdighet, respekt, ingen kommer någonsin älska en sån som mig och nu skriver jag de här sångerna och kanske blir jag lite älskad ändå, kanske någon ser mig... Och det är vackert - jag kan inte låta bli att känna mig lite lycklig, när jag står där nedanför scenen på Kägelbanan och blickar upp på en skäggig, lönnfet Aidan Moffat och en något mindre lönnfet, skäggig gitarrspelande Malcolm Middleton. Det är poesi.

Closer (Mike Nichols)

(hur man slaktar en dålig text: en dekonstruktion av den tidigare publicerade texten)




Det är nånting envist upprepande i det; det slingrar, det drar, det vill.

Behovet av kärlek: sex, öm
, närhet.

är oändligt. Som ett stort svart hål

suger i sig, och aldrig någonsin

tillfredsställt. Och jag tänker mycket

: familj, vänner,

som ger som får tillbaka. Det där inte alltid enkla, men ändå självklara. Men upptagenheten,

: förälskelsen. Samtidigt som jag ständigt inför mig själv och andra

hävda min självständighet. Att jag också

stort behov av ensamhet.
hävdar den starkt;

för att jag ska kunna fortsätta leva tillsammans med någon

blir en konflikt där: den paradoxen. Att försöka leva i den. För i min

det är en ständig kamp i mig. Att visa den. Men hur totalt avgrundsdjupt

jag ofta blir.

: att vara förälskad i förälskelsen.

att föremålet

kanske ibland är obetydlig.
bara är lögn?



och (bekräftelse)

jag har ett omättligt behov av det, men märker att det för mig ofta handlar om det motsatta: den där viljan att ge. Överösa

som att förlora balansen, tappa

Vara totalt uppslukad av den där berusande hängivenheten. Att
; ja, på sätt och vis nästan utplåna sig själv. Det destruktiva i det.

Att ge sig själv i gåva

inget annat än vansinne.



vet inte hur man gör, hur är man förälskad? För det blir

ändå fortsätter jag; jag är hela tiden, oupphörligen förälskad: i människor, saker, företeelser.

ensam om det; det här är ingen revolutionerande upptäckt:

Att ständigt vara hög. En känsla av total

(längtan)

efter intensitet,

ja, alltid i någon bemärkelse, men en slags tillfredställande smärta



Jag envisas med att säga: världen är vacker. Eller

Men att det måste vara

överleva. Om det är möjligt att blunda. Blunda.
av verklighetsflykt

Att jag hela tiden övertalar

Normal överlevnadsstrategi

: berusa mig, berusa mig, berusa mig...


----------
Berusa er!

av Charles Baudelaire


Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan
om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken måste ni berusa er utan uppehåll.

Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.
Men berusa er!

Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i
ett dike, i ert rums dystra ensamhet ni vaknar, och berusningen redan
är förminskad eller försvunnen, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln,
klockan, allt det som flyr, allt det som kvider, allt det som rullar,
allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är; och
vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan skall svara er: "Det är tid att
berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan
uppehåll! Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag!"

Crazy Love (Colder)

(Jag har den här, inramad dessutom. Den är bara så fin.)

Love & Communication (Cat Power)


Cat Power: Chan Marshall

spelar på Mosebacke ikväll kl. 21.00.

"Tarnation Street plays dark driven piano pop in a cinematic landscape of melancolic high hopes, desperate love-affairs and grim death." Som en blandning av Tindersticks och Nick Cave enligt tillförlitlig källa.

Det låter mycket lovande, jag tänker absolut gå!



(Klicka på bilden för att komma till Lobotom Records hemsida.)

Dream Sequence (Arab Strap)


Give me your gibberish tonight and talk to me with your eyes shut, make me giggle in your sleep and I can dream that your´re a slut. And when I wake up stiff, please just feel free to use me. Then go to work and let me wonder what it was that made you choose me.

And now I love you more than that, and now I love you more than this, so just stay over on your side, and go to sleep and dream of piss.Tomorrow you can tell me all the things you´ve done with boys, blushing as you recount tales to satisfy my see-through-ploys.

´Cause in my nightly dreams, you are still the biggest star, so keep the window open and I can dream we´re in the car. And tonight we will be leaving, we can take the scenic route to a wind farm by the sea, while I´m dreaming that you are mute.

There´s no better journey than me on my way to you, sitting there all smug, knowing what we might get up to. And one day we´ll be idle and we´ll both be past our peak, so until then, all we can do is master a technique. Now let´s sleep.

av Jim Jarmusch

av Wim Wenders

av Alain Resnais/Marguerite Duras

Ok, jag kanske ska ta till mig den där "kritiken" nu. Skärpa till mig lite. Sluta upp med det här poetiska larvet med små bokstäver. Och istället använda stor bokstav i början på varje ny mening. Som vi lärde oss i skolan. Jag vill ju inte att mina texter ska vara svårlästa. Har de varit svårlästa - undrar jag? Skiljetecken har jag ju däremot varit oerhört noga med. Men dom kanske man inte ens har sett?!

Säg till om ni tycker det blir bättre (vilket väl är en dum fråga i sammanhanget, för det verkar vara helt uppenbart för vissa andra tydligen, utom för mig. Vad jag menar är: Jag trodde mina texter nedan VAR läsbara?!)

dagens låt: darling be there (p j harvey)

har just uppfunnit språket rasande språket


i just denna sekund, jag måste
ila SKYNDA mig innan solen reser sig stegrar sig etc.,
står vid fönstret eller hukar mig ner: bylte i
rummets vrå. Stor fjäril pelargonieblad
på stenplattorna i tamburen: tillplattat/likt
förgången tid - (denna mening vill jag ha ytterst finstilt!).
Här och där de innersta planteringarna, se, orangeriet!,
skriver Marcel Beyer: luktar kamel, eller rörlig
dopängel. Alltså Artauds ansikte tankekropp eller tankeblod,
Artauds anemonhand.
DET ÄR 1 KÄRLEKSBREV!, bergets taggar, de spetsiga
ögonen fästade som nålar i min natur, ack! Natur,
fäst på den egna kroppshuden, ack och ve! jag skriker
vrider mig tar mitt liv, det översvämmade ögat fjäderklädda
ögat, denna natur eller vad!, dessa chiffer fullmånesken -
du trädde in i rummet, jag väntar på din röst
jag skriver förryckta brev, som du aldrig får,
helt tunn sårbar hudfriktion, det är 1 nåda-
väder, lövsångarens kyss i trädgården... detta
ord i kommunionens tråd jag drömmer om dig, och
själva extasen, denna skata,
har just uppfunnit språket rasande språket




översättning: ulla ekblad-forsgren



(en undran: hur gör man texten finstilt? fungerar i "förhandsvisa" men inte när jag publicerar inlägget på bloggen!)

tre österrikiska böcker/författare att lägga på minnet:

indianhår (dikter): friederike mayröcker (ellerströms förlag)
malina (roman. endast i norsk översättning): ingeborg bachmann (bokvennen)
lust (roman): elfride jelinek (forum)


elfride jelinek




*not. titeln anspelar på en dikt av friederike mayröcker: har just uppfunnit språket rasande språket (se ovan)

kortprosa. utgiven på Albert Bonniers Förlag, 2006.

"What color is a drumbeat? What shape does the sound of a guitar make? These aren't airhead questions to illustrator/designer/stylist Julie Verhoeven, who in "Fat-Bottomed Girls" visually interprets music by illustrating her favorite pop songs. The dream-dipped doodler mixes a Peter Max pop sensibility with a post-punk aesthetic, giving color and shape to an eclectic bunch of songs like Kooks by David Bowie, Beat the Clock by The Sparks and Olivia Newton-John's Xanadu. The result—drawings with wild swirls of color and girls' faces hidden demurely within brushstrokes—reveal the hallucinogenic, right-brained landscape of Verhoeven's mind.

Though the line between art, music and fashion is blurry at best, Verhoeven seems determined to cross it."

angående artiklarna nedan om föräldraskap och feminism (och med hänvisning till nina björk):

jag dissar inte dagis. tycker dagis är bra, dagis är nödvändigt. ja, såsom samhället ser ut just nu är det nödvändigt för att ge, framförallt kvinnan då, friheten och möjligheten till arbete, ett liv utanför "familjen". och dagis ska naturligtvis fortsätta att finnas kvar. men jag tycker nina björk har en otroligt stark poäng i det hon faktiskt säger: att vi måste tänka om, att vi måste börja leva på ett annat sätt. vi jobbar för mycket, vi stressar för mycket. och att det inte handlar bara om föräldrar utan om oss alla: att få mer tid över till våra nära och kära.

men när det gäller föräldraskapet: att det borde vara en självklarhet att BÅDA tar lika mycket ansvar. att det inte kan vara frivilligt för den ena föräldern och obligatoriskt för den andra. att vi faktiskt inser: att få barn förändrar allt, hela tillvaron, vi kan inte fortsätta leva som om barnen inte fanns. 6 timmars arbetsdag, kortar dagar för både föräldrar och barn, mer tid tillsammans, mindre stress, mer ork, mer glädje. att BÅDA föräldrarna är hemma när barnet är lite, delar på det, innan det börjar på dagis: om vi då har samma ekonomiska utgångspunkt blir det inte heller en fråga om vem som ska stanna hemma (vilket jag ofta tror det blir, att det ekonomiska tillsist får styra, att kvinnan stannar hemma eftersom mannen ofta tjänar mer: man har ju alla de där utgifterna.) men att det också finns så mycket "tvång" och tradition kring detta med föräldraskapet: att olika saker förväntas/krävs av oss, som man och kvinna, när vi blir föräldrar.

ja, läs gärna artiklarna här nedan. känner att de bättre uttrycker de jag vill säga. ville väl egentligen bara förtydliga att jag inte "dissar" dagis som institution (vilket tydligen nina björk gjort).

jag inser att det finns något utopiskt över detta. men samtidigt blir jag arg över det, att jag skriver så, som om det vore en ouppnåelig dröm: allt detta är fullt rimliga och självklara krav på förändring. vet att verkligheten inte ser ut sådan att det alltid finns två föräldrar som kan ta hand om barnet, att det då ÄR ekonomisk omöjligt jobba sex timmar som ensamstående förälder. men om det genom samhälleliga insatser GÖRS möjligt (i artiklarna nedan talas det mycket om den kollektiva insatsen) att arbeta mindre. vi skulle alla må så mycket bättre. är jag övertygad om. och behöver inte människan visoner, utopier för att kunna förändra, för att orka leva över huvudtaget...

six feet under
the singing detective
tre kärlekar (lars molin)
riket I & II (lars von trier)
brideshead revisited: en förlorad värld (med jeremy irons)


på tv just nu:

l word (på ztv)
six feet under

"Varning för liberala önskedrömmar

Många liberalfeminister lutar sig tungt mot individuella alternativ. Men det räcker inte för att lösa den dubbelarbetande kvinnans dilemma, skriver Moa Matthis och Ulrika Milles.

"Det finns galna kvinnor och det finns begåvade kvinnor; ingendera har den galenskap i sin begåvning som man kallar geni", skrev Simone de Beauvoir 1949. Hårda ord ur upplysningens romantiska hjärtkammare och en av den moderna feminismens urkunder.

Dyrkandet av den begåvade galenskap som formade genier som Nietzsche eller Strindberg föddes med moderniteten. Från kulturens sfär, där han först formulerades, har det galna geniet vandrat vidare in i näringsliv, politik och samtida kändiskult. Han förkroppsligar de värden kulturen prisar: individualism, uppbrottsberedskap och ansvarslöshet. Det är en av modernitetens paradoxer att den vi hyllar som undantagsmänniska är beroende av andra människors beredskap att nöja sig med ansvarsfullt tjänande.

Det är också den västerländska feminismens centrala dilemma, och i det som nu kallas "dagisdebatten" går den än en gång i dagen. Den upprördhet som Nina Björk (DN?30/10) väckte till höger och vänster beror på att hon påminde om att feminismen aldrig kunnat nöja sig med att bara hänga på modernitetståget, utan alltid ställt frågan om vart vi är på väg och vem som ska betala vad det kostar.

Med det ena benet i upplysningens romantiska frigörelseprojekt strävar feminismen efter att göra det möjligt också för kvinnor att förverkliga sin individualistiska genialitet. Det andra benet vilar på upplysningens politiska arv med insikten om att individens frihet förutsätter kollektivets organisering och stöd, i synnerhet för de människor som makten marginaliserar. Kvinnorörelsens formulering att det personliga är politiskt sammanfattar dessa arv.

Samtidigt har feminismen i hög grad ensam fått förvalta och påminna om upplysningsarvets mindre glamorösa, kollektivistiska sida. Det är en konsekvens av att kvinnor också efter de storslagna revolutionerna fortsatte att bära huvudansvaret för barn och omsorg. I en narcissistisk, individualistisk och hastighetsfixerad kultur som vår är barn dessutom rena giftet: kärleksfulla men inte inställsamma, kollektivistiska och ack så långsamma.

Barn och allt som därtill hör kallar vi därför den reproduktiva sfären för att markera bristen på rörelse, utveckling och avkastning som skiljer den från produktionen. Det är den konflikt som kulturen balanserar på och kvinnors dubbelarbete garanterar att den förblir olöst.

Att företräda den trist förutsägbara reproduktionen är ingen tacksam uppgift. Många liberalfeminister - trippelföreträdda till exempel på Dagens Nyheters ledarsida (8/11) - har med tiden kommit att luta sig tungt mot det individualistiska benet enbart. Hanne Kjöller och Malin Siwe målar båda upp bilden av kvinnan som förverkligar sin galna genialitet i moderskapet. För Kjöller är den "varma och gosiga symbiosen" ett uttryck för patologisk narcissism, medan det för Siwe snarast är en maktstrategi med utgångspunkt i barnkammaren.

Men Barbro Hedvall ställer frågan som alltid återkommer: "Varför håller sig kvinnliga intellektuella så ivrigt i den reproduktiva sfären"?

Därför att de måste, är det enkla svaret. Det är en ynklig liberalfeminism vi har i dag, som slarvat bort de insikter Simone de Beauvoir förmedlade för ett halvt sekel sedan när hon skrev om kvinnans brist på geni: "Det tvång som omger henne och den tradition som tynger henne hindrar henne från att känna sig ansvarig för världen och detta är den djupaste orsaken till hennes medelmåttighet."

En liberalfeminism med individualistisk slagsida som glömt bort "tvånget", ältar "medelmåttigheten" som ett slags inneboende essens hos kvinnor i allmänhet - vilket för denna liberalfeminism farligt nära elitism och biologism. Å andra sidan är det kanske just dit den vill, eftersom det smidigt både förklarar och försvarar en offentlig arbetsfördelning där städhjälp och barnflickor löser dilemmat med den reproduktiva sfären - ovanpå den lågvärderade offentliga barnomsorgen. Och eftersom män utesluts ur ekvationen är detta en lättsåld politik på ledarsidor och i offentligheten.

Inom feminismen och antikolonialismen förvaltas i dag upplysningens centrala insikt: att individens frigörelse bara kan uppnås genom kollektiva ansträngningar. Samtidigt vore feminismen usel om den bara nöjt sig med att ärva. Därför är feminister modernitetskramare som samtidigt bidragit med den skarpaste modernitets- och civilisationskritiken. Som utgår från det som de Beauvoir kallade "tvång" och "tradition" och gör en dygd av nödvändigheten. Med utgångspunkt i det mycket konkreta ansvar för världens fortbestånd i form av nya människor, som de Beauvoir missade men som kvinnor tagit, formuleras utopier av det slag som Nina Björk är ute efter när hon frågar hur vi ska definiera lycka (10/11).

Den frågan ställer också skönlitteraturen nu. I Ann-Marie Ljungbergs roman "Simone de Beauvoirs hjärta" återkommer den som ett omkväde. Där ser vi återigen varför det mest är kvinnor som driver frågan, och varför debatten domineras av bekännelser om det egna livet. För det är ofta upplevelsen av att plötsligt, inför ett barn, ställas som ansvarig för världen, som förändrar en kvinnas världsbild när hon blir förälder. En mamma blir, mer än en far, beroende av världens ordning, av välfärdssystem, normer och ideologier, samtidigt som hon som ansvarig vuxen först då förkroppsligar makten. Detta är just den "ideologiska resa" som Petra Ulmanen talar om i en replik som på en gång beskriver utgångspunkten för en ny analys men som ändå begränsar sig till att försvara uppnådda positioner (Expressen 2/11).

Dagis frigjorde kvinnornas arbetskraft på marknaden, men har inte i grunden ändrat på arbetsfördelningen. Medan kravet på sex timmars arbetsdag aldrig på allvar kommer upp på den politiska dagordningen eftersom det sätter frågetecken för den välsignade produktionen.

Om feminismen begränsar sig till att försvara dagis förblir barn i realiteten ett kvinnoansvar, mest cyniskt uttryckt i de ord som regeringens utredare Karl-Petter Thorwaldsson dödade sin egen utredning om föräldraförsäkringen med: "Hade det inte varit för att barnen kan fara illa av det hade jag personligen kunnat tänka mig att kvotera rakt av." När han talar om barn som far illa syftar han på fäder.

Nina Lekander skriver om paradoxen i att Nina Björk "nu själv får stå för det ’hot om återgång till tidigare stadier’ som hon tidigare - i boken ’Sireners sång’ - beskrivit vara kvinnors roll inom moderniteten" (Expressen 9/11). Och det är kanske poängen i diskussionen: att vi ser feminismens kärna, som så ofta skälls för att vara förmodern, "naturlig", "äkta" men som i själva verket är upplysning.

Moa Matthis och Ulrika Milles"

"I Expressen i går skrev vice ordförande i kristdemokraterna, Maria Larsson, att jag borde bli medlem i hennes parti.

Enligt henne har nämligen hon och jag samma syn på svensk barnomsorg. Förenklat uttryckt: vi dissar båda dagis. Jag gjorde det i en krönika jag skrev här i DN i söndags, och Larsson gör det eftersom hon är medlem i kd.

Maria Larsson skriver att när hon säger samma sak som jag blir hon kallad "bakåtsträvare och könsförrädare". Hon verkar dock hoppas att sådana invektiv ska minska när även jag, som än så länge nog har mer feministiskt cred än hon, ställer mig frågande inför att kvinnors heltidsarbete är synonymt med kvinnors lycka.

Men vet du vad, Maria Larsson? Jag är inte könsförrädare och nu har du en jättechans att visa att du inte heller är det. Är du med på följande? Kvoterad föräldraledighet, ingen dagisstart före två års ålder, sex timmars arbetsdag, lika lön för alla sorters arbeten, sänkt materiell standard och förbud mot småbarnspappor att arbeta heltid.

Nej, tänkte just det. För skillnaden mellan dig och mig är att du vill att män ska kunna fortsätta att arbeta heltid fast de får barn och kvinnor ska kunna välja att vara hemma med barnen lite mer. Det vill säga att föräldraskapet ska fortsätta att vara frivilligt för män och obligatoriskt för kvinnor. Medan jag vill att både kvinnor och män ska börja leva andra liv. Liv där vi säger nej till ett arbete som omfattar så stora delar av våra dagar att det blir det enda vi hinner med. Liv där vi stiger av konsumtionshetsen och säger: Nej, vi behöver inte köpa någon ny täckjacka i år. Liv där vi säger att det viktigaste vi kan ge små nya människor är tid, tid och tid.

Vad feminism ska vara är inget för evigt fastslaget. Vid den historiska tidpunkt då kraven ställdes på utbyggd barnomsorg och kvinnors rätt till heltidsarbete var det möjligen de rätta kraven att ställa. Men nu har vi levt i den verkligheten ett tag och börjat inse: det vart inget bra. Vi mår inte bra. Våra barn mår inte bra. Det fungerade inte att alla föräldrar (och inte bara män) lever som om barn inte existerar, som om barn inte gör någon skillnad i ens liv.

Och visst, kvinnor mår sämre än män av att få ekvationen föräldraskap och arbete att gå ihop. Det är sant. Av detta kan vi dra slutsatsen: vi går tillbaka till det gamla. Mamma har huvudansvar för hem och barn och pappa för pengar. Av historiska, ekonomiska och ideologiska skäl är det hur det praktiska livet skulle gestalta sig för de flesta människor om kd:s förslag till vad de kallar frivillighet i barnomsorgen blev verklighet.

Men vi kan också dra slutsatsen: när vi postulerade tillväxt som det viktigaste politiska målet postulerade vi samtidigt bort människan och hennes miljö. Ingen av oss klarar av lönearbetets obegränsade härjningar. Nu får vi börja om från början. Hur ska vi leva? Hur ska vi ta hand om våra nytillkomna? Och där måste grunden vara att de flesta av dem har minst två föräldrar - då ska dessa två ägna dem lika mycket tid.

Så tack för inbjudan, Maria Larsson, men den feministiska vägen leder trots allt fortfarande inte till kd. Däremot tycker jag att ditt parti ska all heder av att ni ibland tycks inse att det finns andra värden än penningens.

Nina Björk"

1.

There is someone here who looks like you. Face after face
across this expanse. Extend and turn. If you turned around
you´d be facing a forest. There is someone (If I turned
around) (I should say “If” and then “I”). The face is by
definition something turning. (Everywhere you turn you
see the face of God). (Koran Chapter 2 Verse 115). There is
someone looking through a magnifying glass at his hands.


2.

And there is someone there blind as the sky. Birds going
crazy in the rising heat. Heat rises. The human body falls
at 32 feet per second. The human body falls. There are
many of us here. Turn around. Turn your face to the wall.
The forest in the Middle Ages ran from here to the Baltic
Sea. Continuously. These bodies appear inside their skins.
There is something facing. There is no one looking.There
is someone here. Right here.


4.

Chapter 2 Verse 115. Everywhere you turn you see I meet a
child in the forest. His hands were broken and broken
things were in them and he smiled. Water water burning
bright. We were all there and we all turned at the sound
and there was no one there. If we repeat it often enough it
will. Repeat after me “The human body falls” and the land-
scape thus becomes. You can live. A somewhere here and
then you turn. We´ll all be there and we´ll all wave and
blow a kiss and then wave again.


5.

If you stop the sound of water will not. And the child
turns blurring the image at the edges. There is a forest.
Continue. It has no border. Repeat. When the water stops
and we were all there and speechless. There is a moment
as the charge is changing poles that a perfect balance is
stuck an a pause. Pause. Now resume. The child must
walk alone from here to the Baltic. Turn around slowly.
Look at me speechless without speaking.


6.

And there. There is water stretching farther in wich no
face and on with the multiplicitous body. The one after
one after one. And tender part that lines the inside of
the arm. If you follow the vein with your tongue. Stop.
The multiplication of trees and the perfectly symmetrical
features of the face. It was not your face and you turned.
Chapter 2. The child in a blur in your hands which are
repetead past recognition. Small and identical birds.


7.

And in this one a landscape that begins. Refuse. And it
rolls on and sometimes changing directions or tone until it
turns and the face of God divides the body into milllions.
Trees and all their hands repeating some gesture as a gram-
mar of ungraphable space. From here to the sea a single
child with seperate hands that spread unchecked that fly
close to the ground that wind and unwind that you saw
and misstook once before.


9.

And it wasn´t you. There the forest breaks down and no
longer. God has a face. We can´t be seen. Verse 115. The
proximity glides. There is someone and there is something
and often in the forest alone and it slides. Repeat. It prac-
tically lives. Repeat. I remember only the parts that begin.
The field opens onto. And in the evening thousands but
they were birds and they fell through the sky sideways.




- ur diktsviten “the landscape around viarmes”. cole swensen: noon,1997





(detta är ett översättningprojekt jag har i åtanke. kanske delger jag er något av mina försök längre fram...jag tycker dessa texter är så vackra, går rakt in. något av det bästa jag läst tror jag... )


en undran: någon som vet hur man gör raka högermarginaler?

i will see you in far off places (morrissey)

pyewacket (damon & naomi)

Kartan som dikt och dikten som karta


Kartor är landskap.
Avtryck. Mönster. Bilder.
Upplevelser.

Mina dikter är som små kartor, som går att vika ihop och stoppa ner i fickan och ta med; och plocka fram igen när man behöver. Varje dikt är också en grafisk bild; texterna kan liknas vid diabilder, fotografier, vykort, tavlor. Texterna blir alltså en slags kartor (bilder) med tecken, symboler, stigar, landhöjningar, dalar, skogar, träd o s v, att tolka och avläsa.
En karta består av ett selektivt urval kunskap eller information. Man sorterar och ordnar; det som behövs finns där, det som sammanhanget kräver – berättelsens (diktens) krav och sammanhang. Men en karta består även av det som man valt bort, det som inte finns utritat på kartan. Hålrum tomrum rymd. Där finns det okända, eller det kända; det man läser mellan raderna. Andra berättelser, nya texter.

Poesi är verklighet.
Experiment. Lust och lek.
Lögn.

Jag tror att poesin på sätt och vis kan vara en religion. Som ett slags berusning. Men också en motståndskraft, en markering och en vilja till något annat, en rörelse framåt. Utveckling. Att göra nytt med språket. Förändra verkligheten. En längtan efter något annat, kanske inte helt tydligt men ändå en politisk handling; att vilja något, att våga drömma, leka, tro. Man går sin egen väg, och söker hela tiden andra att tala till, en slags ideologi, en längtan efter att förklara och förstå världen. Men där finns också en beredskap, en insikt – att låta livet vara gåta. (Dikten söker precis som vi, den förklarar inte, kommer inte med några sanningar, jo, kanske ibland kan vi hitta bitar av kärnan; inuti ett ord, en mening eller en strof.)

Jag har i flera olika sammanhang blivit ombedd att förklara vad mina texter handlar om, vad jag vill uttrycka. Men ofta känns mina försök till förklaringar eller analyser ganska ointressanta. I slutändan är det ändå i mötet mellan texten och läsaren dikten blir till. Upplevelserna. Referenserna bakåt och framåt. Det unika i texten.
Jag tror på läsaren som medskapare. (Utan läsare – en ”död” text?) Då är texten. Den verkliga texten. Då är jag. En förmedlare av något långt utanför det skrivna; åtminstone är detta min förhoppning och min önskan.


ULRIKA REVENÄS STROLLO
titel: Ristar in sina märken Förlag: Albert Bonniers Förlag


---

(Texten är tidigare publicerad i svensk bokhandels vårkatalog 2002.)


vet inte om jag helt och hållet står för texten nu, alltid håller med mig själv, men kan ändå tycka att det finns något där, en känsla, som jag menar är viktigt i mitt skrivande.

lo-fi tennessee mountain angel (whiskeytown)

conrad lambert alias merz släpper snart sitt nya album "loveheart", jag är nyfiken -

den här bilden är fantastisk

i want the impossible (petra jean philipson)

dagens låt: where you´ve been hiding (architecture in helsinki)

veckans skiva: notes on love (petra jean philipson)

månadens album: into the woods (malcolm middleton)

nostalgi: sometimes (my bloody valentine)


januari

album: tender buttons (broadcast)

låt: special (mew); sweethearts on parade (m. ward); your light is spent (final fantasy)

nostalgi: the leanover (life without buildings) - månadens låt december 2004 (ja, nostalgi : )


december 2005

album: the novelist/walking without effort (richard swift)

låt: dream sequence (arab strap); this loneliness (el perro del mare); birds are singing deep
within the greenery (bear quartet); heavy metal (clap your hand say yeah!)

nostalgi: the figure head (the cure)

kärlek 2005
(en collagedikt)

1.
to a man called sun I said keep me as a key I am the only one closest to your
heart I am the only one and those astral weeks I said beside you beside you I am
soft as snow but warm inside let´s just keep touching let´s just keep singing he
said oh sister am I not a brother to you and one deserving of all affection? and is
our purpose not the same on this earth to love and follow his direction?



2.
to be here beside you beside you he said I´ll meet up with the band in the morning
let´s just keep touching let´s just keep singing (I want a lover I don´t have to love)
and in the morning we´ll wrestle and ruin our stomachs with coffee wont´t we be
wont´t we be won´t we be happy? he said (and me I am your dagger you know I
am your wound) shining shining sparkling shining in loves armour

I said (sweet thing I want you it burns so fast it scares me)

it happens all the time it happens all the time

(and this is why I am leaving this is way I am lying)




3.
he said one more cup of coffee before I go

I said stay for a while and

I thought I heard him whisper (sweet thing I want you)

just one more cup of coffee one more cup of coffee before I go



4.
but I love it when you read to me he said read to me read to me

but I love it when you sing to me sing to me



5.
: and I dream a higway back to you I dream a highway back to you I dream a highway back
to you I dream a highway back to you I dream a highway back to you I dream a highway















referenser: magnetic fields (titel); verve, american analog set, van morrisson, my bloody valentine, bob dylan (1); van morrisson, bright eyes, bonnie prince billie, slowdive, cat power (2); bob dylan, slowdive (3); magnetic fields (4); gillian welch (5)

A i kalifornien på semester sommaren 2005 visar stolt upp sin tandglugg. jag får bilden via mejl nästan dagen efter den är tagen... jag blir glad och stolt och sorgsen på en och samma gång. och saknar honom.

jag äter sover gråter skrattar sliter mitt hår framför bloggen. jag glömmer bort att äta gå på toaletten maten kallnar kaffet kallnar. jag skriver nya inlägg och sparar som utkast. jag surfar runt på nätet. jag samlar bilder i mitt arkiv. jag letar länkar läser och läser andras bloggar. jag söker söker samlar information. om allt som intresserar mig allt som jag vill använda i senare inlägg. jag är uppslukad jag är frånvarande och närvarande på samma gång. jag har ont i ryggen nacken jag har inget riktigt skrivbord jag tappar mat på tangentbordet. jag glömmer jag glömmer. jag är patetisk jag är i en annan värld fast samma jag måste ta mig samman nu ta mig samman sätta punkt här och nu.