ristarinsinamärken

pueblo: fredrik, patsy och david


lägg detta namn på minnet - jag har hört ett par låtar och det är fantastiskt bra! påminner lite grann om smog; de rör sig åtminstone i samma musikaliska domäner. enligt en artikel i dn från i somras bär musiken spår av the byrds och simon & garfunkel. bear quartets mer akustiska låtar och elliot smith kan också "anas som kusiner till Pueblos musik". en skiva är på gång.

pophopp 2006 enligt dn. och mig : )

av sara eriksson

konstbok med bildtexter och illustrationer som tänjer på gränserna: den är rå, skön, skruvad och full av svart humor. tänkvärt om samtidens existentiella vånda, "hårdfeminism och själväckel i en skön förening". jag har läst och skrattat och äcklats och högt för mig själv uttalat de där fula orden, läs den!

just nu är det punkten. punkt istället för komma. korta avhuggna meningar. ord staplade på ord. stakkato. en annan andning. som stör läsaren. kanske.

tidigare var det mycket text utan skiljetecken flödestexter som bara fortsattte och fortsatte där läsaren själv fick sätta in "skiljetecken" andning pauser stillhet

sedan har jag och har haft länge: en förkärlek till kolon (:)

för att inte tala om semikolon; semikolon är snyggt (;)

och såklart: (parentesen)

och sen - inte att förglömma - talstrecket (-). men finns det något annat namn för detta, det är inte alltid ett talstreck/bindestreck jag menar?

och frågetecknet: jag har ett alldeles speciellt förhållande till frågetecknet. särskilt i dikter (och man behöver ju inte alltid skriva ut dem; man kan låta dem finnas där ändå).

ja, sen kan man blanda - och skaka om - och strö ut i texterna. skiljetecken är roligt och kreativt; kanske en (svår) konst. vet inte: jag följer inte alltid några regler. det blir roligare så. joar tibergs nya diktsamling mellanben lär vara full av skiljetecken. jag måste nog läsa:?!

jag kunde inte sova i natt. somnade väl tillslut framåt småtimmarna. men innan dess: allt snurrade runt i huvudet. yr av lycka. och sen jag vaknade imorse har jag inte tänkt på något annat. när jag på vägen hem från min sons dagis på de blöta och isiga snögatorna med raska steg gick tillbaka hem tänkte jag inte på något annat än: min blogg.

hela natten har jag tänkt och tänkt på allting jag kan göra vill göra måste göra. gick upp i mörkret. famlade efter penna ett papper vadsomhelst. fick tag på ett uppslitet kuvert som det förmodligen varit en räkning i skrev på baksidan av kuvertet: skriva om skiljetecken (punkt, kolon, semikolon!), ha olika rubriker - lista, kärlek, text. andra rubriker - bok (nekrofilen måste jag nämna!), musik, film (glöm inte att nämna me and you and everyone we know). allt snurrade runt. jag sprang säkert upp tre-fyra gånger, famlade i mörkret efter pennan igen och igen (var la jag den?), kuvertet nu fullklottrat, hittade istället ett litet block, fortsatte skriva: illustratörer (julie verhoeven, eva hjelte), kvinnor, kvinnor, mer kvinnor. och klimt (andra konstnärer, chagall, mer yoko ono!). kärlek(rubrik): om träd. och texter jag gillar (poesi, prosa, låttexter: glöm inte arab straps dream sequence; the smiths how soon is now?), feminism (boken att göra kön; om barn och termen "queer" - kolla upp!), musik: pueblo (viktigt), barnlitteratur (introducera mina små älsklingar: the mole sisters), om blogg och sömnlöshet osv osv osv.

en vän skrev till mig sent igår kväll: "Nu kommer bloggosfären att bli en mycket rikare plats att vistas på..."

ja, det kan man alltid hoppas, det vore fint. att betyda något för andra. vet bara att min tillvaro kommer att bli en mycket rikare plats att vistas i. för mig. och jag är allvarlig nu. (och jag hoppas naturligtvis också att andra kan få ut något av det här; det är min förhoppning, men jag känner att jag inte kan räkna med det). jag tror jag har hittat fokus - något at fokusera och koncentrera mig på OCH "ett fokus" (bloggen, bloggosfären, bloggandet, suck, de där termerna är så utslitna att man nästan spyr, jag vill hellre kalla min blogg något annat är blogg, förslag?), någonstans där jag kan kanalisera mina tankar och idéér, hur fånigt och pretentiöst det än kan låta. men det skiter jag i.

jag säger: äntligen ett ställe att lägga ut inte bara mina tankar om ditt och datt utan på ett ordnat estetiskt roligt och både ensamt och socialt sätt få utlopp och tillfälle att visa andra lite grann och kanske lite mer vem jag är eller nåt bla bla bla bla bla bla... ja, men här finns plats för både högt och lågt, yta och djup, estetik och etik, analys och skiss, allvar och humor. och allt beroende på (mitt) dagsläge, humör, vad som sker i min tillvaro. jag vet, det är ganska mycket egotripp och verklighetsflykt. men samtidigt inte så enkelt. kan det inte lika gärna vara dess motsatser..

är väl bara att erkänna: det här är en förälskelse. men alla vet väl hur det går med förälskelser. förälskelsen svalnar. passionen (kanske) dör. har man tur övergår den i kärlek. vi får väl se...

hur som helst: jag är rädd för att jag har fastnat här framför skärmen ett bra tag framöver. vet jag borde göra annat såsom att diska, söka stipendier, laga mat, betala räkningar, tvätta. alla de där vardagliga sakerna. men just nu nöjer jag mig en kopp kardemummakaffe och - min vackra blogg. tiden existerar inte...



illustration: julie verhoeven

av bo widerberg

av woody allen

av ingmar bergman

MAP PIECE

Draw an imaginary map.
Put a goal on the map where you
want to go.
Go walking on an actual street according
to your map.
If there is no street where it shoud be
according to the map, make one by putting
the obstacles aside.
When you reach the goal, ask the name of
the city and give flowers to the first
person you meet.
The map must be followed exactly, or the
event has to be dropped altogether.

Ask your friends to write maps.
Give your friends maps.

(1962 summer)



MAP PIECE

Draw a map to get lost.

(1964 spring)

BLOOD PIECE

Use your blood to paint.
Keep painting until you faint. (a)
Keep painting until you die. (b)

(1960 spring)




LAUGH PIECE

Keep laughing a week.

(1961 winter)




NUMBER PIECE I

Count all the words in the book
instead of reading them.

(1961 winter)




WALL PIECE

Sleep two walls away from eachother.
Whisper to eachother.

(1963 autumn)




SHADOW PIECE

Put your shadows together until
they become one.

(1963)




PAPER FOLDING PIECE

Fold certain parts of a paper and read.
Fold a crane and read.

(1963 spring)




HIDE-AND-SEEK PIECE

Hide until everybody goes home.
Hide until everybody forgets about you.
Hide until everybody dies.

(1964 spring)




SMOKE PIECE

Smoke everything you can.
Including your pubic hair.

(1964 spring)




CLOSET PIECE III

Kill all the men you have slept with.
Put the bones in boxes and send it out into
the sea with flowers.

(1964 spring)




Yoko Ono, ur Grapefruit. A book of Instructions and Paintings

bilden ovan: det är jag i förgrunden och det är januari 2003. en stor demonstration hålls i san fransisco. mot kriget i irak. no blood for oil. visualize world peace. no war on iraq. first strike makes us terrorists. min son bär ett plakat där det står: there´s no way to peace, peace is the way. jag är stolt över att jag var där. ibland saknar jag kalifornien. för det mesta inte. amerika är ett stort och problematiskt land. det märkte man inte minst när man bodde där. jag vill aldrig tillbaka. jag vill tillbaka. finns trots allt saker jag saknar. träden kullarna havet. endel av de där känslorna kan man läsa om i min senaste bok. men det är ingen självbiografi. det är fiktion. det är verklighet. det är en bok.

nedan: exempel på plakat från demonstrationen.








alvins plakat: there is no way to peace - peace is the way

jag skriver en lång text om varför jag gör det här, varför starta en blogg, nu?

jag skriver och skriver, det flyter på, det blir bra. känner mig upprymd. formulerar om ändrar lite till. och texten sitter. läser igenom. känner mig sååå nöjd.

sen av någon anledning försvinner den. och jag har inte sparat den. den är borta.

borta!

mitt första möte med bloggen och jag sliter mitt hår. ångest. ramaskri. fan fan fan...

mitt första möte med bloggen består egentligen bara av något underligt tekniskt problem. eller slarv. eller nåt annat cybermystiskt...

sen försöker jag desperat och i förtvivlan återge texten. försöker minnas rader meningar ord. det blir bara fragment. men det blir kanske bra ändå tänker jag.

det blir en annan text. en sämre text.

och sen händer samma sak igen. fråga mig inte varför. och då är jag redo att ge upp. flera timmars skrivande bara borta.

vill bara skrika. vill bara dö. ska det vara såhär?

jag blir tvungen att lägga mig ner. vila. begrunda. vad har jag gjort? vill jag det här?

jag bestämmer mig för att skriva nåt helt annat istället. en annan text. en ny text. och jag känner mig glad. lättad.

den blev den här texten.

om mitt första möte med bloggen blogg...