ristarinsinamärken

Vi hör ihop. Ihop hör vi
varandra och ihop ska vi höra
musik och icke-musik och för alltid. Ska vi
vässa våra öron och passa bättre ihop. Och fingrarna
minnena och hjärtana och tredimensionaliteten.
Precisionen är förbluffande.

För att kärleken är något av det mest inexakta man kan tänka sig. I motsats till
rådhusklockorna som är mycket exakta. Kärleken är inexakt på ett mycket exakt
sätt. Alltså kärleken till den exakta - apropå Gud och Jesus; det är därför det
är lättast att älska alla, för det är lika inexakt som kärleken själv. Å andra sidan
vållar det vissa problem att älska för många. För liksom den inexakta kärleken till
den exakta är något som finns - finns också var och ens önskan om den inexakta
kärleken riktad just till en själv och inte till någon annan. Om jag är en man med
en åsna och en son, även om jag varken har åsna eller son, kan jag inte glädja
alla. Långsamt förstår jag att det är ett fåtal jag inte har svikit, så ja, förlåt. Förlåt,
verkligen, och hälsa åsnan.

Jag är skyldig, sa jag.
Och orden
mognade
och föll ner. Inte för att
det gör någon skillnad: Jag är
fortfarande skyldig, säger jag
och faller ner, medan träden står
och faller med betydelsen.

Och så var det glömskan. Om man mindes allt skulle kärleken inte bara vara
omöjlig, utan också onödig. För utan glömskan finns det ingen anledning att
upprepa sig, och utan upprepningen finns inget djup, och utan djup finns ingen
kärlek. Vad som händer om man bygger ihop tomheterna?
Fortsätt glömma, men kom ihåg att
först när du är fylld av glömska
lär du dig att älska. Vattnet
föll och föll, det föll i dans.
Dessutom sitter glömska och längtan i var sin ände av en slöja man bundit runt
fingret för att minnas. De hänger samman eftersom glömskan producerar den
exakta inexakthet som krävs för att längtan ska längta.

*
När glömskan
likt alltför många silverbubblor,
någonstans mellan upp och ner
först uppfinner tiden:
Vi har varit ifrån varandra
en längre tid. Du måste se mig igen
för du har glömt mina ögon.

*
PS. Påminnelsen. Det är nödvändigt att glömma den älskade för att åter kunna bli
påmind. Påminnelsemekaniken förbinder den älskande med resten av världen,
när hon blir representant för den älskade. Vi känner alla igen det: Åh den där
fågeln har säkert flugit över min älskades huvud, det är därför den är så vacker.

*
Och så vidare.

Ursula Andkjaer Olsen; ur diktsamlingen Lulus sånger och tal ( Rámus, 2006; översättn. från danskan Marie Pettersson. Första utgåvan Arena, 2000)

I finlandssvenska kulturtidskriften Horisont # 3/2007 med tema: Framtidens bibliotek? har jag publicerat följande kortprosatext. Läs men köp gärna hela tidskriften i närmsta välsorterade tidskrifts-/bokhandel.






A Librarian Fantasy
Ulrika Revenäs Strollo


- Vad bra att du kom, sa hon. För jag ska snart dö.

På biblioteket i Nyköping stod jag och tvekade. Maria Gripe lade sin hand över min i ett fast grepp och ledde mig fram till hyllan för skönlitteratur och bokstaven B. Boken föll ut och när jag böjde mig ner föll blicken på de där raderna

"Alltid är ett ord som vi människor inte har rätt att använda, fastslog Ulrika, och för att släta över tonfallet bad hon mig upprepa mitt namn, som hon inte hade uppfattat."

Och farmor låg nerbäddad i sängen på vårdhemmet. I rummet några få utvalda möbler från våningen uppställda längs väggarna. Som på en teaterscen. Och vi drack kaffe och jag höll hennes hand hennes varma mjuka lilla fågelhand och jag grät. Hon berättade för mig en gång att hon alltid velat bli bibliotekarie men att hennes stränge far inte tyckte det passade sig riktigt, hon fick bli hushållslärarinna istället och det blev hon.

Åtminstone var det så jag minns och att jag nyss hade lämnat hans lägenhet och gick i solen på gatorna i Nyköping, vandrade längs ån och sen tillbaka till biblioteket igen och att jag tänkte: det här är ju Maria Gripes stad, elller är det inte? Och att hon då, i samma stund jag tänkte den tanken, tog min hand i sin och ledde mig fram till avdelningen för skönlitteratur och bokstaven B. B som I Borges, Jorge Luis. Och att boken föll till golvet utan minsta ljud och min blick fastnade på raden höll kvar krampaktigt mellan mina utsträckta händer boken uppslagen

"Jag skall snart dö, sa hon."

Och jag vaknade på morgonen i sängen i hans lägenhet hörde hans långsamma andning, hans bortvända rygg medan jag låg och tittade i taket letade efter någonstans att fästa blicken. Tänkte på sprickorna i mitt eget tak där hemma på vad hon hade sagt till honom

"Kanske du har funnit henne, sa hon med låg röst."

Och hur de fortsatte över heden, aldrig sneddade genom skogen (den är farlig), tog in på värdshuset i Thorgate, York, där ?den efterlängtade sängen reflekterades i en dimmig spegel? och i den sängen blev hon hans (som hon (två sidor tidigare) hade lovat) och ?tiden flög som sand?.

"Allt är som en dröm, sade jag. Och jag drömmer aldrig."

Jag sitter vid ett fönster på ett bibliotek i någon av Stockholms förorter. Bakom rader av hyllor med skönlitteratur. Lutar mig mot stolens hårda ryggstöd trycker mig bakåt andas in genom näsan ut genom munnen, upprepar. In ut. In ut.

It is quiet in the rest of the library.
Inside the back room, the woman has crawled out from underneath the man. Now fuck me like a dog, she tells him. She grips a pillow in her fists and he breathes behind her, hot air down her back wich is starting to sweat and slip on his stomach. She doesn´t want him to see her face because it is blowing up inside, red and furious, and she´s grimacing at the pale white wall which is cool when she puts her hand on it to help her push back into him, get his dick to fill up her body until there´s nothing left of her inside: just dick.
The woman is a librarian and today her father has died. She got a phone call from her weeping mother in the morning, threw up and then dressed for work. Sitting at her desk with her back very straight, she asks the young man very politely, the one who always comes into the library to check out bestsellers, asks him when it was he last got laid. He lets out a weird sound and she says shhh, this is a library. She has her hair back and the glasses on but everyone has a librarian fantasy, and she is truly a babe beneth.
I have a fantasy, he says, of a librarian.


*
Not.

Inspiration och citat:

Quiet please (novell). Aimee Bender: The Girl in the Flammable Skirt (stories). Anchors Books 1999 (1998)

Ulrika (novell). Jorge Luis Borges: Gåvornas natt. Brombergs Förlag 1979 (org. titel El libro de Arena, 1975)

Thank God for the New York Public Library (låt). The Snow Fairies: Get Married. Total Gaylords Record/Chocolate Hearts 2005.

Libraries (låt). Seabears: The Ghost that Carried Us Away. Morr Music 2007.


Detta är ett textcollage där fiktion och självbiografi vävs samman, tycks sammansmälta, kors och tvärs går trådarna, referenserna mellan liv fiktion sanning och död.