P.S Påminnelsen
Vi hör ihop. Ihop hör vi
varandra och ihop ska vi höra
musik och icke-musik och för alltid. Ska vi
vässa våra öron och passa bättre ihop. Och fingrarna
minnena och hjärtana och tredimensionaliteten.
Precisionen är förbluffande.
För att kärleken är något av det mest inexakta man kan tänka sig. I motsats till
rådhusklockorna som är mycket exakta. Kärleken är inexakt på ett mycket exakt
sätt. Alltså kärleken till den exakta - apropå Gud och Jesus; det är därför det
är lättast att älska alla, för det är lika inexakt som kärleken själv. Å andra sidan
vållar det vissa problem att älska för många. För liksom den inexakta kärleken till
den exakta är något som finns - finns också var och ens önskan om den inexakta
kärleken riktad just till en själv och inte till någon annan. Om jag är en man med
en åsna och en son, även om jag varken har åsna eller son, kan jag inte glädja
alla. Långsamt förstår jag att det är ett fåtal jag inte har svikit, så ja, förlåt. Förlåt,
verkligen, och hälsa åsnan.
Jag är skyldig, sa jag.
Och orden
mognade
och föll ner. Inte för att
det gör någon skillnad: Jag är
fortfarande skyldig, säger jag
och faller ner, medan träden står
och faller med betydelsen.
Och så var det glömskan. Om man mindes allt skulle kärleken inte bara vara
omöjlig, utan också onödig. För utan glömskan finns det ingen anledning att
upprepa sig, och utan upprepningen finns inget djup, och utan djup finns ingen
kärlek. Vad som händer om man bygger ihop tomheterna?
Fortsätt glömma, men kom ihåg att
först när du är fylld av glömska
lär du dig att älska. Vattnet
föll och föll, det föll i dans.
Dessutom sitter glömska och längtan i var sin ände av en slöja man bundit runt
fingret för att minnas. De hänger samman eftersom glömskan producerar den
exakta inexakthet som krävs för att längtan ska längta.
*
När glömskan
likt alltför många silverbubblor,
någonstans mellan upp och ner
först uppfinner tiden:
Vi har varit ifrån varandra
en längre tid. Du måste se mig igen
för du har glömt mina ögon.
*
PS. Påminnelsen. Det är nödvändigt att glömma den älskade för att åter kunna bli
påmind. Påminnelsemekaniken förbinder den älskande med resten av världen,
när hon blir representant för den älskade. Vi känner alla igen det: Åh den där
fågeln har säkert flugit över min älskades huvud, det är därför den är så vacker.
*
Och så vidare.
Ursula Andkjaer Olsen; ur diktsamlingen Lulus sånger och tal ( Rámus, 2006; översättn. från danskan Marie Pettersson. Första utgåvan Arena, 2000)
varandra och ihop ska vi höra
musik och icke-musik och för alltid. Ska vi
vässa våra öron och passa bättre ihop. Och fingrarna
minnena och hjärtana och tredimensionaliteten.
Precisionen är förbluffande.
För att kärleken är något av det mest inexakta man kan tänka sig. I motsats till
rådhusklockorna som är mycket exakta. Kärleken är inexakt på ett mycket exakt
sätt. Alltså kärleken till den exakta - apropå Gud och Jesus; det är därför det
är lättast att älska alla, för det är lika inexakt som kärleken själv. Å andra sidan
vållar det vissa problem att älska för många. För liksom den inexakta kärleken till
den exakta är något som finns - finns också var och ens önskan om den inexakta
kärleken riktad just till en själv och inte till någon annan. Om jag är en man med
en åsna och en son, även om jag varken har åsna eller son, kan jag inte glädja
alla. Långsamt förstår jag att det är ett fåtal jag inte har svikit, så ja, förlåt. Förlåt,
verkligen, och hälsa åsnan.
Jag är skyldig, sa jag.
Och orden
mognade
och föll ner. Inte för att
det gör någon skillnad: Jag är
fortfarande skyldig, säger jag
och faller ner, medan träden står
och faller med betydelsen.
Och så var det glömskan. Om man mindes allt skulle kärleken inte bara vara
omöjlig, utan också onödig. För utan glömskan finns det ingen anledning att
upprepa sig, och utan upprepningen finns inget djup, och utan djup finns ingen
kärlek. Vad som händer om man bygger ihop tomheterna?
Fortsätt glömma, men kom ihåg att
först när du är fylld av glömska
lär du dig att älska. Vattnet
föll och föll, det föll i dans.
Dessutom sitter glömska och längtan i var sin ände av en slöja man bundit runt
fingret för att minnas. De hänger samman eftersom glömskan producerar den
exakta inexakthet som krävs för att längtan ska längta.
*
När glömskan
likt alltför många silverbubblor,
någonstans mellan upp och ner
först uppfinner tiden:
Vi har varit ifrån varandra
en längre tid. Du måste se mig igen
för du har glömt mina ögon.
*
PS. Påminnelsen. Det är nödvändigt att glömma den älskade för att åter kunna bli
påmind. Påminnelsemekaniken förbinder den älskande med resten av världen,
när hon blir representant för den älskade. Vi känner alla igen det: Åh den där
fågeln har säkert flugit över min älskades huvud, det är därför den är så vacker.
*
Och så vidare.
Ursula Andkjaer Olsen; ur diktsamlingen Lulus sånger och tal ( Rámus, 2006; översättn. från danskan Marie Pettersson. Första utgåvan Arena, 2000)