en slags poetik 2002
Kartan som dikt och dikten som karta
Kartor är landskap.
Avtryck. Mönster. Bilder.
Upplevelser.
Mina dikter är som små kartor, som går att vika ihop och stoppa ner i fickan och ta med; och plocka fram igen när man behöver. Varje dikt är också en grafisk bild; texterna kan liknas vid diabilder, fotografier, vykort, tavlor. Texterna blir alltså en slags kartor (bilder) med tecken, symboler, stigar, landhöjningar, dalar, skogar, träd o s v, att tolka och avläsa.
En karta består av ett selektivt urval kunskap eller information. Man sorterar och ordnar; det som behövs finns där, det som sammanhanget kräver – berättelsens (diktens) krav och sammanhang. Men en karta består även av det som man valt bort, det som inte finns utritat på kartan. Hålrum tomrum rymd. Där finns det okända, eller det kända; det man läser mellan raderna. Andra berättelser, nya texter.
Poesi är verklighet.
Experiment. Lust och lek.
Lögn.
Jag tror att poesin på sätt och vis kan vara en religion. Som ett slags berusning. Men också en motståndskraft, en markering och en vilja till något annat, en rörelse framåt. Utveckling. Att göra nytt med språket. Förändra verkligheten. En längtan efter något annat, kanske inte helt tydligt men ändå en politisk handling; att vilja något, att våga drömma, leka, tro. Man går sin egen väg, och söker hela tiden andra att tala till, en slags ideologi, en längtan efter att förklara och förstå världen. Men där finns också en beredskap, en insikt – att låta livet vara gåta. (Dikten söker precis som vi, den förklarar inte, kommer inte med några sanningar, jo, kanske ibland kan vi hitta bitar av kärnan; inuti ett ord, en mening eller en strof.)
Jag har i flera olika sammanhang blivit ombedd att förklara vad mina texter handlar om, vad jag vill uttrycka. Men ofta känns mina försök till förklaringar eller analyser ganska ointressanta. I slutändan är det ändå i mötet mellan texten och läsaren dikten blir till. Upplevelserna. Referenserna bakåt och framåt. Det unika i texten.
Jag tror på läsaren som medskapare. (Utan läsare – en ”död” text?) Då är texten. Den verkliga texten. Då är jag. En förmedlare av något långt utanför det skrivna; åtminstone är detta min förhoppning och min önskan.
ULRIKA REVENÄS STROLLO
titel: Ristar in sina märken Förlag: Albert Bonniers Förlag
---
(Texten är tidigare publicerad i svensk bokhandels vårkatalog 2002.)
vet inte om jag helt och hållet står för texten nu, alltid håller med mig själv, men kan ändå tycka att det finns något där, en känsla, som jag menar är viktigt i mitt skrivande.
Kartor är landskap.
Avtryck. Mönster. Bilder.
Upplevelser.
Mina dikter är som små kartor, som går att vika ihop och stoppa ner i fickan och ta med; och plocka fram igen när man behöver. Varje dikt är också en grafisk bild; texterna kan liknas vid diabilder, fotografier, vykort, tavlor. Texterna blir alltså en slags kartor (bilder) med tecken, symboler, stigar, landhöjningar, dalar, skogar, träd o s v, att tolka och avläsa.
En karta består av ett selektivt urval kunskap eller information. Man sorterar och ordnar; det som behövs finns där, det som sammanhanget kräver – berättelsens (diktens) krav och sammanhang. Men en karta består även av det som man valt bort, det som inte finns utritat på kartan. Hålrum tomrum rymd. Där finns det okända, eller det kända; det man läser mellan raderna. Andra berättelser, nya texter.
Poesi är verklighet.
Experiment. Lust och lek.
Lögn.
Jag tror att poesin på sätt och vis kan vara en religion. Som ett slags berusning. Men också en motståndskraft, en markering och en vilja till något annat, en rörelse framåt. Utveckling. Att göra nytt med språket. Förändra verkligheten. En längtan efter något annat, kanske inte helt tydligt men ändå en politisk handling; att vilja något, att våga drömma, leka, tro. Man går sin egen väg, och söker hela tiden andra att tala till, en slags ideologi, en längtan efter att förklara och förstå världen. Men där finns också en beredskap, en insikt – att låta livet vara gåta. (Dikten söker precis som vi, den förklarar inte, kommer inte med några sanningar, jo, kanske ibland kan vi hitta bitar av kärnan; inuti ett ord, en mening eller en strof.)
Jag har i flera olika sammanhang blivit ombedd att förklara vad mina texter handlar om, vad jag vill uttrycka. Men ofta känns mina försök till förklaringar eller analyser ganska ointressanta. I slutändan är det ändå i mötet mellan texten och läsaren dikten blir till. Upplevelserna. Referenserna bakåt och framåt. Det unika i texten.
Jag tror på läsaren som medskapare. (Utan läsare – en ”död” text?) Då är texten. Den verkliga texten. Då är jag. En förmedlare av något långt utanför det skrivna; åtminstone är detta min förhoppning och min önskan.
ULRIKA REVENÄS STROLLO
titel: Ristar in sina märken Förlag: Albert Bonniers Förlag
---
(Texten är tidigare publicerad i svensk bokhandels vårkatalog 2002.)
vet inte om jag helt och hållet står för texten nu, alltid håller med mig själv, men kan ändå tycka att det finns något där, en känsla, som jag menar är viktigt i mitt skrivande.
Kommentarer
Trackback