kärlek & feber: sorgen är ett ljust rum

jag kommer alltid minnas det där rummet. det där rummet, de ljusa blommiga tapeterna, dubbelsängen, byrån, spegeln, de runda bordet med ormbunken, de öppna fönstren

och sorgen är inte ett mörkt rum sorgen är ljus, en ljusblixt som slår in i mig skär i mig skär: och jag är i det rummet

det är maj, allt är grönt allt lever och blommar och kvittrar och flyger och på innergården hörs porlandet från den lilla fontänen och rosorna rosorna blommar det finns hur många olika sorters rosor som helst rosor ros rosen roserna och ros

hon tyckte om rosor på begravningen hade vi alla en ros endast en ros och vi la alla en ros på kistan innan vi sa farväl ros farväl sa vi flyg fina rosen flyg

och det där rummet det där huset som finns kvar i mig tunnlar av ljus ljusblixtar rum av ljus väggar golv och tak av ljus varför är det så ljust

hur jag höll hennes magra lilla hand stum stum visste inte vad jag skulle säga vad finns det att säga ingenting och allt allt men det finns inga ord för allt det finns inga ord bara handen och handen och det där ljusa rummet

och jag är febersjuk, ligger i sängen och det är den 18 februari 2006 och det är snart tre år sedan och jag glömmer hela tiden bort ja, jag glömmer bort att hon är död nej, glömmer bort att hon existerat det låter fruktansvärt och så är det naturligtvis inte men jag glömmer bort och glömmer bort och så kommer den där ljusstrålen den skär in i mörkret tiden rummet min lägenhet där jag ligger febersjuk och skriver trots att mina armar och fingrar nästan domnar bort trots att det är mitt i natten tidigt på morgonen mörkt och mörkt vinter och vinter

jag höll hennes smala lilla hand hon sov nästan och det var dagen efter vi kom från kalifornien och jag såg henne såg att hon var sjuk såg att hon var döende och jag kunde knappt titta på henne kunde inte ville inte och hur hon hela tiden kräktes och jag fick tömma de där ilalluktande blodiga kräkpåsarna och höll hennes magra lilla hand hennes handleder som alltid sett ut som mina, mina som hennes, smala handleder som man nästan kunde tro man kunde bryta av med ett

enkelt litet knyck

jag höll hennes hand jag håller hennes hand om och om igen det är en ljus bild ett ljust rum och jag visste inte vad jag skulle säga herregud hon var döende jag tycker så mycket om dig mamma och jag skakar av gråt det finns ingenting att säga och allt jag tycker så mycket om dig mamma och hon sa det har varit så fantastiskt det har varit så fint att få barn att ha barn att ha er jag visste inte vad jag skulle säga jag visste inte hur mycket jag tyckte om henne hade jag älskat henne hade jag någonsin älskat henne älskade jag min mamma klart man älskar sin mamma men jag vet inte visste inte och samtidigt visste jag för det finns inget annat svar på den frågan trots att jag inte visste visste jag

sorgen som ett ljust rum fåglar som kvittrar det är maj det är vackert den vackraste av månader och jag fyllde 35 år i maj den tjugonde maj och drygt tio dagar senare dog hon tidigt på morgonen vi satt där och såg henne dö och sorgen var ett ljust rum sorgen var ett ljust rum med småblommiga tapeter med liljekonvaljer mellan bleka, smala händer samma handleder samma handleder och rosorna rosorna som bara blommade och blommade så jävla mycket och doftade och ville aldrig fan sluta dofta rosor som rosor doftar och sorgen fortsätter och fortsätter att vara ett ljust rum ett ljust rum

Kommentarer
Postat av: Robban

En tanke av ömhet sänder jag dig, syster på den blå verandan...

2006-02-19 @ 22:50:16
Postat av: Sara

Jag med. Min sorgliga Revenäs-Stein... Kram!

2006-02-20 @ 22:05:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback