ristarinsinamärken

kanske var just den kvällen droppen. vet inte. troligen inte. men allt blev så laddat. det var något som byggts upp under en längre tid. en rad olika saker som slutligen fick mig att vakna upp vilja förändra göra annat

men jag hade världens mysigaste middag med en kompis, verkligen. jag vill ha mer mysiga middagar! men sen lyckades jag bli sur och typ osams med en annan kompis och kände nä, jag vill inte längre nu. det får vara.

och herregud vad ska man göra, alla fina människor som finnns runt omkring en och alla otrevliga självupptagna. alla är bara så mycket mer komplicerade än man tror och har sin egna problem hit och dit och all jävla ytlighet som man själv är en del av och kanske använder sig av och allt som sägs och görs på fyllan saker som kanske verkligen betyder nåt men som inte går fram eller tvärtom: verkligen inte betyder nåt och som bara är ord ord ord som när det visar sig och blir allvar inte har nån täckning. eller sånt man inte borde bry sig ett skvatt om men som förstör. alla dessa förväntningar man har, saker som inte blir som man tänkt

och mitt i allt är man själv inlindad i ett nät av utsagor och frågor och känslor: erfaren men samtidigt så naiv, cynisk men samtidigt så obota romantisk. och det går inte ihop för man vill vara ärlig mot sig själv och mot andra och minst av allt såra nån och så blir det bara pannkaka av alltihop till slut och tankarna börjar snurra

“om jag inte hade, så hade inte. och om jag. så hade. om. om. om. varför kan jag inte låta bli. varför sa jag det där varför skrev jag det där varför skickade jag det där varför kan jag inte vara lite mer bestämd varför har jag så mycket kärlek i mig varför riktar jag den åt fel håll varför varför varför.”

och ånger och frågor om vartannat, jag måste lära mig att släppa människor, att gå vidare. lite mer stolthet, kanske lite mer ignorans inte skulle skada heller. samtidigt kan man inte gå omkring och ha skuldkänslor och känna ånger hela tiden. jag kunde eller ville inte göra annorlunda än vad jag gjorde just då, kanske är det så man måste tänka för att överleva. och inte bli bitter. för bitter vill jag inte bli.

men så har man för mycket tid att tänka och perspektiven börjar skeva allt blir overkligt och stundtals oproportionerligt stort (eller litet). och man tappar balansen och man snurrar runt och saker händer och man gör saker och andra tycker saker säger saker vill saker och tiden rusar eller tiden står stilla, rastlösheten och sysslolösheten om vartannat

och allt bottnar egentligen bara i dålig självkänsla och en obotlig längtan efter bekräftelse. jag vill ju bara ha kärlek och kärlek och kärlek! jag vill inte vara ensam.

men jag  är inte ensam, så vad är det då jag vill ha? man vill så mycket känner så mycket och så dramatiserar man och gör ibland underliga helt sjukt egoistiska och ogenomtänkta saker, bryr sig inte alltid om konsekvenserna. och allt är i slutänden ett upprepande av nåt gammalt invant mönster som det egentligen krävs (tror jag) en ganska liten ansträngning att bryta jag måste bryta mönstret nu tänker jag då och  så bryter jag mönstret eller så bryter jag inte mönstret tills jag tänker som nu: det här går inte längre


*