dikten är också ett sätt att överge sig själv, bekämpa sig själv
Jag skulle kunna skriva en dikt
om allt det som nu ingår i mitt liv
Dikten skulle vara till brädden fylld
Den skulle vara en plats för det omöjliga
Här skulle du finna brev, böcker, kaffekoppar
Ja - bara ting, aldrig människor
Det går inte att fånga in det som ständigt
är i rörelse
Det får man ange som konturer, växlingar
mellan ljus och skugga
Det är därför dikterna jag skriver rymmer
så mycket bråte - så många lager av ting
Jag skulle aldrig överges och du skulle
aldrig behöva tvivla på att ingenting
är mer än vad jag orkar med att bära
Resväskorna står packade: dikten är också
ett sätt att överge sig själv, bekämpa sig själv
Jag drömmer ständigt: klockan fyra om
morgonen drömmer jag att dikten andas
fram mig, en nyans djupare än den egna
blicken, så plötsligt skulle jag få
en överraskande skymt av mig själv,
där jag ligger kvar i sängen
medan de vita blommorna virvlar
utanför sovrumsfönstret
Ingenting skulle vara namnet där vi
kunde återskapa varandra: en tom plats
där du kunde slå ut i mitt blod, som en sovande
gud, mörkröd och tung som pulsen i handleden
Det är inte längre dig jag väntar
Böckerna är av sten
Rummet ljusnar, det sker långsamt
Jag är hemma igen
Tiden är ett borrande hål genom kroppens
fäste och jag vet att det kommer från
insidan, det kommer från utsidan
Du vidrör inte längre mig, dina fingrar
Jag är inte rädd, inte rädd
Du är en hungrig plats, ett slags gräs
Är det så jag kan kalla på dig
som när man kallar upp gräset från marken?
Det är en annan slags närvaro
jag längtar efter, grymmare, mänskligare
Ofta ser jag dig som ett skepp av ljus
svävande genom det mörka rummet
Jag älskar de här ensamma nästan tomma
timmarna under morgonen, när allt är möjligt
Jag kan säga: pojke, blixt, kristall
- Kristian Lundberg, ur diktsamlingen Hardcore (No Fun, 2003)
*
Dagens album (på repeat): Darkness keeps on rising (Pueblo; Truckland Music, 2006)
om allt det som nu ingår i mitt liv
Dikten skulle vara till brädden fylld
Den skulle vara en plats för det omöjliga
Här skulle du finna brev, böcker, kaffekoppar
Ja - bara ting, aldrig människor
Det går inte att fånga in det som ständigt
är i rörelse
Det får man ange som konturer, växlingar
mellan ljus och skugga
Det är därför dikterna jag skriver rymmer
så mycket bråte - så många lager av ting
Jag skulle aldrig överges och du skulle
aldrig behöva tvivla på att ingenting
är mer än vad jag orkar med att bära
Resväskorna står packade: dikten är också
ett sätt att överge sig själv, bekämpa sig själv
Jag drömmer ständigt: klockan fyra om
morgonen drömmer jag att dikten andas
fram mig, en nyans djupare än den egna
blicken, så plötsligt skulle jag få
en överraskande skymt av mig själv,
där jag ligger kvar i sängen
medan de vita blommorna virvlar
utanför sovrumsfönstret
Ingenting skulle vara namnet där vi
kunde återskapa varandra: en tom plats
där du kunde slå ut i mitt blod, som en sovande
gud, mörkröd och tung som pulsen i handleden
Det är inte längre dig jag väntar
Böckerna är av sten
Rummet ljusnar, det sker långsamt
Jag är hemma igen
Tiden är ett borrande hål genom kroppens
fäste och jag vet att det kommer från
insidan, det kommer från utsidan
Du vidrör inte längre mig, dina fingrar
Jag är inte rädd, inte rädd
Du är en hungrig plats, ett slags gräs
Är det så jag kan kalla på dig
som när man kallar upp gräset från marken?
Det är en annan slags närvaro
jag längtar efter, grymmare, mänskligare
Ofta ser jag dig som ett skepp av ljus
svävande genom det mörka rummet
Jag älskar de här ensamma nästan tomma
timmarna under morgonen, när allt är möjligt
Jag kan säga: pojke, blixt, kristall
- Kristian Lundberg, ur diktsamlingen Hardcore (No Fun, 2003)
*
Dagens album (på repeat): Darkness keeps on rising (Pueblo; Truckland Music, 2006)
Kommentarer
Postat av: Sara G
Å, Kristian Lundberg, han är fantastisk. Tack för att du påminde mig! Hoppas du har det bra, det är september, det är sol, mot alla odds seglar skeppen av ljus omkring och lyser upp, gula, kalla, leende. Kram!
Trackback