ristarinsinamärken

man är trött trött intill döden trött, och lite håglös och känner knappt igen sig själv i spegeln för precis när man vaknar ser man ut som hundra år och det känns som man levt i ett parallellt universum och man undrar om allt verkligen hände och vad det egentligen var värt alla de där mötena all den där kärleken man kände och klart den var värd något klart den betyder något men det blir en så märklig känsla av övergivemhet efteråt och man tänker att ja, livet är ju inte en fest, eller: är det inte det det är?! och precis då spelas yo la tengos vackraste sorgsnaste “I feel like going home” och tänker att nu sitter man här vid datorn igen och sen tar man en tugga av sin avocadosmörgås och sträcker på sig och det värker i ryggen för man har sovit dåligt och alldeles för lite och undrar hur man ska få substans mening i sitt liv igen och det är väl all den här kärleken och vänskapen som är meningen men det blir så tomt och sorgset ibland för hela helgen var som en enda stor verklighetsflykt och är det inte det jag sysslar med hela tiden verklighetsflykt in i musiken in i litteraturen in i skrivandet in i fiktionen in i den parallella verkligheten eller vaddå parallell den är ju min högst verkliga verklighet kom inte och säg något annat  för “hela vår inre värld är realitet, kanske till och med verkligare än den synliga världen när man kallar allt som förefaller ologiskt för fantasi eller saga bevisar man bara att man inte har förstått världen “ som chagall säger och ja, lika verklig som vad som helst och förälskelsen och alkoholen och vad den gör med en och man vill vara i det där ruset ständigt i det där ruset men utan alkoholen och hittar den i skrivandet jag hittar den i poesin och jag läser fredrik nybergs diktsamling “det blir inte rättvist bara för att båda blundar” och tänker på alla möjligheter och på vilka fantastiska saker man ändå kan uppnå och plockar med mitt eget manus bläddrar och tänker "jag har ju faktiskt givit ut två diktsamlingar hallå" och tänker det kanske inte är så dumt ändå det här tillståndet av eftertanke melankoli och livet kan inte vara som en enda stor romans även om man så skulle önska det är vardag och trist och tråkigt men också det behöver man ju för att kunna uppskatta uppleva allt det där roliga och struktur struktur för här ska nu jävlar i mig skrivas och skrivas och göras och veckans månadens årets skiva kan omöjligen bli något annat än yo la tengo “I´m not afraid of you and I will beat your ass” och snart har poesiföreningen dekadans minifestival och jag och clara ska dit och läsa och det blir fint och livet är inte en enda lång fest men egentligen undrar jag om det inte kanske är så att det är det på riktigt eftersom det finns vänner och värme och musik musik musiken för fan jag älskar kan inte leva utan och poesi berusa er, berusa er! som baudelaire utropar och så rasar yo la tengoss “the race is on again” ur högtalarna och den är också lite sorgsen uppgiven "what am I doing now, what am I doing wrong" men kanske är allt ganska hoppfullt tänker man sen och tar ett nytt bett i nästa smörgås med pepparsalami och dricker klunk efter klunk av kardemummakaffet och tycker att livet är ju rätt schysst ändå - kaffe yo la tengo fina vänner en alvin som betyder allt och vad kan man mer begära jo, en hand att hålla i när det blåser kallt vore inte så dumt ändå en famn att krypa in i någon som ler mot en när man vaknar på morgonen som säger att man är det finaste finaste i världen men ibland känns det bara som black flowers the room got heavy sometimes I don´t get you I should have known better och så är vi tillbaka i musikens värld och yo la tengo tar hem priset tror jag för vackraste bästaste skivan i år eller jag vet inte än men det är nog så och snälla sträck ut handen nu ta den innan det är försent jag tror jag vill det på riktigt the weakest part point and shoot all you need is love


*
Diktsamling: Fredrik Nyberg/ Det blir inte rättvist bara för att båda blundar
Skiva: Yo La Tengo/I´m not Afraid of You and I will Beat your Ass



---

Berusa er!

av Charles Baudelaire


Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan
om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken måste ni berusa er utan uppehåll.

Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.
Men berusa er!

Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i
ett dike, i ert rums dystra ensamhet ni vaknar, och berusningen redan
är förminskad eller försvunnen, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln,
klockan, allt det som flyr, allt det som kvider, allt det som rullar,
allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är; och
vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan skall svara er: "Det är tid att
berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan
uppehåll! Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag!"