ristarinsinamärken

Den här dikten är för Anna (Annas Dubonnet med is)

- och alla ni andra fina, glada, ledsna, svårmodiga, ensamma, euforiska, olyckligt och lyckligt förälskade;  det är kallt därute men lyssna på farbror Werner: "de som väntar har alltid sin väntan tillsammans, de vakna delar sin vakenhet, de sovande har stämt möte i sin sömn". 



Snöbrev

av Werner Aspenström

 
  Ett brev sänder jag dig nu
  syster på den blå verandan
  ett brev skrivet i snö
  med svar på dina många frågor.
  En häst och en ryttare av snö
  skall bära det till din dörr.
 
Det är sant att slätten är smärtsamt fri
och att konungen är sträng i sin tystnad.
Ge mig ett berg och ett eko säger rösten
om en mild horisont ber ögonen ofta.
Din oro syster är ändå för stor:
fågeltorn kan resa sig på dessa fält
och vita duvor korsa nattens dimma
minnen bygga sina grottor drömmar
tända sina lyktor.
 
Det är rätt det du frågar om vinden.
Ofta lockades vi ut av misstag
någon hörde steg någon röster.
Alltid var det samma skärande vind
som blandade snö med snö.
Dagen kan därför bli lång men de som väntar
har alltid sin väntan tillsammans
de vakna delar sin vakenhet de sovande
har stämt möte i sin sömn.
 
Det finns naturligtvis värme mellan oss
fastän vi har blivit snömänniskor
en lägereld som vi sträcker händerna mot
om den också inte brinner med lågor.
De som länge levat under valv av frost
kan plötsligt lyftas liksom av en våg
kan genomströmmas av en okänd kärlek
en oerhörd koral som blodets tunna orgelpipor
aldrig lät dem höra.
 
  Ett brev skriver jag till dig
  syster på en blå veranda
  en hälsning att jag tänker stanna
  att jag kanske aldrig återvänder.
  Jag har druckit ett vin av snö
  jag älskar en kvinna av snö.
  Av snö är ryttaren och hästen
  som nu bär brevet till din dörr.
 

Ur Snölegend, 1949