"And I miss your precious heart"

Eftersom det är lite "inspirationstorka" för tillfället (och det känns som nåt borde hända här åtminstone med någorlunda regelbundna mellanrum) publicerar jag nedan min årskröniketext om musik - från 2006. Kanske finns det nån som har intresse av att läsa den såhär i mitten av 2007, och som inte redan läst den på soundofmusic.nu. Det kan kännas lite som gamla och ointressanta nyheter, men men... Håll till godo. Och hav tålamod. Det kommer nya inlägg och texter. Låt er inte nedslås. Jag är påväg tillbaka. Vackrare, starkare och bättre än nånsin, haha... Först måste jag bara kurera mig från halsont och förkylning (och en utdragen, slitsam (och smärtsam men alldeles nödvändig för att må bra igen) separation) - sen...!


*

"And I miss your precious heart"
- Walker och Newsom vandrar sida vid sida: en poetisk reflexion



Mycket musik har passerat förbi mig, mycket har jag förmodligen missat; mycket har farit in i mig genom mig runt runt, fått hjärtat att bulta snabbare rusat igenom hjärnans vindlingar, satt igång processer tankar känslor kastat upp mig fångat omslutit mig, kramat och skakat om. Men få album har rört om i mig skurit sönder trasat sönder fått mig att sväva lyckorusig stark oövervinnerlig och uppgiven om vartannat, öppnat upp helt egna universa, såsom det skrämmande men ljuvt drabbande "The Drift" (Scott Walker) eller det näst intill psykotiskt vackra, smärtsamt befriande "Ys" (Joanna Newsom).

I det ena vistas jag med ett slags skräckblandad förtjusning och med visst motstånd ibland stark motvilja, vill inte vill inte orkar inte men kan inte sluta lyssna lyssna; det är oerhört plågsamt - och vackert - om vartannat. I det andra: att alltid vilja vara i den smärtpunkten, i virrvarret av hopp och längtan i ständig närvaro av förlust och besvikelse, mitt i möjligheternas laddade, magiskt lysande universum. Det spelar ingen roll om jag dansat mer, sjungit med mer, blivit gladare eller ledsnare i stunden; det här är olikt allt annat som givits ut i år.

"You and me against the world", "Ja-da ja-da, ja-da ja-da, jing jing jing", "Psst, psst, within reach". Walkers djupa, teatrala röst, en själsfrände till Antony Hegarthy eller Nina Simone, skär igenom tystnaden, leker med ord och ljud, poeten. "Darling, there´s a place for us; /can we go before I turn to dust", "Push me back into a tree,/Bind my buttons with salt./Fill my long ears with bees/praying please please please love/you ought not/No you ought not" svarar Joanna Newsom på sitt skönt skruvade sätt, och berättar för oss, i det oändliga, om människa och djur, om världen i världen.

Och jag befinner mig mitt i mörkret, mitt i ljuset, i dystopin och utopin, omgärdad av cynism rädsla svartsynthet och skrämmande ångest, tyngd tyngd, dundrande obarmhärtiga trummor in i bröst och huvud; jag kvävs jag kvävs. I svindlande lekfullhet tillit föränderlighet, intill förväxling och förblandning kaos kaos, i det barocka snirkliga sirliga melodierna i det svärmande euforiska; jag flyger svävar andas.

Två album att leva med, plågas av, hålla om kräkas över stampa på, kyssa kyssa; stilla låta tårarna rinna nerför kinderna, dela grubbleri och galenskap med, tankar tankar sång; vända sig bort ifrån blygsamt hålla i handen, svettas frysa blunda stumna lämna. Och komma tillbaka till. Om och om. Igen.

Ulrika Revenäs Strollo, Soundofmusic

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback