Sorgen är en automat
Ibland har man inga ord bara tankar, malande gnisslande oroande bråkiga. En brist det brister en bristning ingen riktning det virvlar det snurrar. Stumheten och sorgen tar över och allt stannar upp; man ligger på sängen, drar överkastet över sig. Ligger stilla i mörkret, hör ljuden utifrån gatan, barnen som leker, fåglarna, spridda samtal mellan människor som går förbi, vinden i träden, bruset en speldosa rösterna ur högtalarna ljud ljud en beröring bröstet spricker upp. Allt bara fortsätter allt tycks ha en riktning. Men någon tänder en ficklampa, någon bläddrar, någon läser och du lyssnar det är som att vara inne i sitt eget huvud men ändå utanför, i någon annans. Och som en utsträckt hand nu, en beröring långt bortifrån men ändå nära. Så skriver orden in sig i mig. Just här. Och nu. Så är de här dikterna “jag”.
-----
Utesluta nästan allt.
Vara blind, nästan stum, stamma det fram.
Försöka se sakerna för vad de är.
Tänka tanken att en gång leva ett helt långt liv.
Ljusa sommarmorgnar, kroppen oväntat hållbar.
Hela tiden genomskåda sig själv.
Ta sig igenom nätter.
Överleva allt det som far igenom huvudet.
Förhindra våld.
Överleva besluten.
Vara kvar i en kropp, vara kvar i rummen möblerna kläderna hår och
lemmar.
Låta andra tala till punkt.
Låta det bli tyst.
Skriva saker och sen genast stryka över dem.
Stryka allt som förklarar, drar mot någon slags förklaring.
Lämna oerhört mycket därhän.
Men inte av leda men av nödvändighet men inte tala om det.
Överhuvudtaget inte nämna ord som nödvändigheten, oumbärligheten.
Inte kunna sova.
För brandröken för dörren för ljuden på gatan för känslan av att
någon hela tiden står nånstans där nere och ser på dig.
Också tanken att sova natt efter natt inuti sig själv med sig själv.
Vara beredd på värken.
Göra vissa avkall.
Förlita sig på en ordning.
Upprepa kända ord, kända platser.
Påstå en försoning.
Det gör ju inte heller längre ont.
Se hur man inte kommer ur det det har vuxit fast i en, hoppas att så lite
som möjligt ska synas.
Handens rörelse och dess verkan.
Barn som plockas upp och spolas rena.
Hur man åldras intill sina föräldrar.
*
Jag ljuger om dig, du finns inte, du har aldrig funnits, jag har byggt ett
hus det är litet rummen små, jag har aldrig varit utanför det
huset.
Vissa saker är sanna inte för det de påstår, så har jag gjort dig.
*
Sorgen är en automat, du kliver in i den, den är en låda du bäddar med
den du ligger i den och håller allting utanför och natten är lång och
ingenting når dig och du vet att det går över och du vet att det är annat
som ska in eller att du kanske ljuger och du håller med om det och om det
kommer nån som säger något du har en fungerande maskin du är långt
inne i den det är en tank längst bak där ser de dig inte du kan vara där.
*
Föreställningen om ett helt.
Viska de orden.
Uppbåda all kraft.
Dikterna ovan är hämtade ur Marie Norins diktsamling Mellan handen och munnen, halsen en bro, mellan skallen och bröstbenet (Norstedts, 2004)
-----
Dagens (veckans/månadens) låt: Glósóli - och hela resten av albumet Takk (Sigur Rós)
-----
Utesluta nästan allt.
Vara blind, nästan stum, stamma det fram.
Försöka se sakerna för vad de är.
Tänka tanken att en gång leva ett helt långt liv.
Ljusa sommarmorgnar, kroppen oväntat hållbar.
Hela tiden genomskåda sig själv.
Ta sig igenom nätter.
Överleva allt det som far igenom huvudet.
Förhindra våld.
Överleva besluten.
Vara kvar i en kropp, vara kvar i rummen möblerna kläderna hår och
lemmar.
Låta andra tala till punkt.
Låta det bli tyst.
Skriva saker och sen genast stryka över dem.
Stryka allt som förklarar, drar mot någon slags förklaring.
Lämna oerhört mycket därhän.
Men inte av leda men av nödvändighet men inte tala om det.
Överhuvudtaget inte nämna ord som nödvändigheten, oumbärligheten.
Inte kunna sova.
För brandröken för dörren för ljuden på gatan för känslan av att
någon hela tiden står nånstans där nere och ser på dig.
Också tanken att sova natt efter natt inuti sig själv med sig själv.
Vara beredd på värken.
Göra vissa avkall.
Förlita sig på en ordning.
Upprepa kända ord, kända platser.
Påstå en försoning.
Det gör ju inte heller längre ont.
Se hur man inte kommer ur det det har vuxit fast i en, hoppas att så lite
som möjligt ska synas.
Handens rörelse och dess verkan.
Barn som plockas upp och spolas rena.
Hur man åldras intill sina föräldrar.
*
Jag ljuger om dig, du finns inte, du har aldrig funnits, jag har byggt ett
hus det är litet rummen små, jag har aldrig varit utanför det
huset.
Vissa saker är sanna inte för det de påstår, så har jag gjort dig.
*
Sorgen är en automat, du kliver in i den, den är en låda du bäddar med
den du ligger i den och håller allting utanför och natten är lång och
ingenting når dig och du vet att det går över och du vet att det är annat
som ska in eller att du kanske ljuger och du håller med om det och om det
kommer nån som säger något du har en fungerande maskin du är långt
inne i den det är en tank längst bak där ser de dig inte du kan vara där.
*
Föreställningen om ett helt.
Viska de orden.
Uppbåda all kraft.
Dikterna ovan är hämtade ur Marie Norins diktsamling Mellan handen och munnen, halsen en bro, mellan skallen och bröstbenet (Norstedts, 2004)
-----
Dagens (veckans/månadens) låt: Glósóli - och hela resten av albumet Takk (Sigur Rós)
Kommentarer
Trackback