ristarinsinamärken

Kristina Lugn: Hundstunden. Kvinnlig bekännelselyrik. Jag läser. Jag fastnar vid vissa rader, strofer. Och det är sen natt. Långt efter midnatt. Jag kan inte sova.

Ibland går det en ängel genom rummet. Ibland går det ett stråk av sorg. Genom golv, väggar, tak. Kroppar. Så tydligt nu. Mörka hörn, skuggor över väggarna. En svag rörelse. Denna tydliga tanke. Som fysiskt tar form i rummet. Jag kommer bli. Jag börjar bli. Låtsas jag bara att jag inte är. Är vi inte alla. Köttets lust och själens obotliga ensamhet. Men jag är väl egentligen inte. Jag har ju. Och. Och. Men någon som. Mig. För den jag är.

Och när någon gör det. Säger. Underbar, perfekt. I dig. Så fungerar det ändå inte. Hur ska det någonsin. Det kommer liksom aldrig. Jag försöker och försöker.

Så tydligt, skarpt: ett snitt rakt genom kroppen. Jag är nog bara en sorg av svensk tenn. Jag är nog bara en fallen hängpelargon. Jag hängde en klänning och jag rörde mig inuti den. Nästan som en musiker. Ett flygplan hade störtat härinne. Och passagerarna var stjärnor som inte sörjde sin skönhet. Allt det vackraste  drev genom rummet. En mycket märklig promenad drev längst ner i mig.


jag var nästan som en notskrift. Det var nästan som om du funderade på att ringa till mig då.


Långt borta mycket långt hemifrån finns det någon som älskar mig


innerligt.


Dagarna somnar alltid i mina fickor

redan innan de hunnit börja

och om nätterna försöker jag övertala

främmande människor

att ansöka om vårdnaden av mig.


Men för det mesta sitter jag bara under diskbänken och njuter av min egen frånvaro. Galopp galopp.

Jag skulle naturligtvis mycket hellre vilja ha en de bortsprungnas trädgård inom mig.


alla mina tårars små dopklänningar


Men jag går på gatorna naken under kappan.
Men jag går i sjöarna i trasor under kappan.
Men jag går på hustaken fördriven under kappan.


Hela mitt liv var ett kärleksbrev till dig.


de dödas satsbyggnader i min kropp