diskussion: om barn och föräldraskap
... på sigge eklunds blogg. läs hans fina text om en förälders kärlek till sina barn. och delta sedan gärna i diskussionen där. eller skriv något här på min blogg
här nedan följer mina båda kommentarer på sigges text:
(kommentar 1)
så fint! så rörande! jag blir alldeles varm, det är så det känns. det här var ett försök att beskriva de där känslorna, men det var ett försök som lyckades nå fram: så är det. sonen i knät, ansiktet intryckt mot halsen, tummen i munnen, jag tycker om dig, mamma. de sovande fridfulla ansiktet bredvid sig i sängen, mitt i natten när man vaknar till, så vackert. det finns ingen sådan kärlek som den kärleken.
(kommentar 2)
klart det inte är så enkelt. jag har som förälder många gånger känt mig förtvivlad, klaustrofobisk, mått dåligt. känt mig ofri. och bara velat dra från alltihop. så tror jag alla känner mer eller mindre, och det är väl bara ett friskhetstecken. och sen att man lätt tappar bort sig själv, särskilt mitt i den allra intensivaste småbarnsperioden, är väl inte så konstigt; men saker och ting förändras. relationen till barnet förändras.
att vara förälder är fruktansvärt. ibland. och alldeles alldeles underbart. ibland. vill inte hyckla. men menar att det är komplicerat.
för mig var det absolut inte självklart att jag någonsin skulle skaffa barn, jag förstod inte de där människorna som så varmt talade om att vilja ha barn. för mig var det mer något som växte fram. något jag innerligt ville med den människa jag sen träffade och fick en nära relation till. det var bara så rätt. så fint.
att bli förälder är stort, omskakande, ett pendlande mellan starka känslor: avgrund och himmelrike. maktlöshet, förtvivlan. visst. men också den där kärleken, gemenskapen, innerligheten. minns att jag tänkte när jag gick omkring med en bara några veckor gammal A i lägenheten, hur stark känslan var: nu kommer jag aldrig bli ensam igen. att ha det bandet till en annna liten varelse...
men för mig har alltså aldrig det här med att skaffa barn varit ett mål i sig...
att skaffa barn är det allra finaste och mest fruktansvärda jag någonsin gjort. och jag tror att det är väldigt viktigt att också tala om de där "fula" känslorna. som man faktiskt har. att de får finnas där: erkänna dem för sig själv och andra, prata om dem, säga dem högt, höra andra säga dem högt...
här nedan följer mina båda kommentarer på sigges text:
(kommentar 1)
så fint! så rörande! jag blir alldeles varm, det är så det känns. det här var ett försök att beskriva de där känslorna, men det var ett försök som lyckades nå fram: så är det. sonen i knät, ansiktet intryckt mot halsen, tummen i munnen, jag tycker om dig, mamma. de sovande fridfulla ansiktet bredvid sig i sängen, mitt i natten när man vaknar till, så vackert. det finns ingen sådan kärlek som den kärleken.
(kommentar 2)
klart det inte är så enkelt. jag har som förälder många gånger känt mig förtvivlad, klaustrofobisk, mått dåligt. känt mig ofri. och bara velat dra från alltihop. så tror jag alla känner mer eller mindre, och det är väl bara ett friskhetstecken. och sen att man lätt tappar bort sig själv, särskilt mitt i den allra intensivaste småbarnsperioden, är väl inte så konstigt; men saker och ting förändras. relationen till barnet förändras.
att vara förälder är fruktansvärt. ibland. och alldeles alldeles underbart. ibland. vill inte hyckla. men menar att det är komplicerat.
för mig var det absolut inte självklart att jag någonsin skulle skaffa barn, jag förstod inte de där människorna som så varmt talade om att vilja ha barn. för mig var det mer något som växte fram. något jag innerligt ville med den människa jag sen träffade och fick en nära relation till. det var bara så rätt. så fint.
att bli förälder är stort, omskakande, ett pendlande mellan starka känslor: avgrund och himmelrike. maktlöshet, förtvivlan. visst. men också den där kärleken, gemenskapen, innerligheten. minns att jag tänkte när jag gick omkring med en bara några veckor gammal A i lägenheten, hur stark känslan var: nu kommer jag aldrig bli ensam igen. att ha det bandet till en annna liten varelse...
men för mig har alltså aldrig det här med att skaffa barn varit ett mål i sig...
att skaffa barn är det allra finaste och mest fruktansvärda jag någonsin gjort. och jag tror att det är väldigt viktigt att också tala om de där "fula" känslorna. som man faktiskt har. att de får finnas där: erkänna dem för sig själv och andra, prata om dem, säga dem högt, höra andra säga dem högt...
Kommentarer
Trackback