ristarinsinamärken

(hur man slaktar en dålig text: en dekonstruktion av den tidigare publicerade texten)




Det är nånting envist upprepande i det; det slingrar, det drar, det vill.

Behovet av kärlek: sex, öm
, närhet.

är oändligt. Som ett stort svart hål

suger i sig, och aldrig någonsin

tillfredsställt. Och jag tänker mycket

: familj, vänner,

som ger som får tillbaka. Det där inte alltid enkla, men ändå självklara. Men upptagenheten,

: förälskelsen. Samtidigt som jag ständigt inför mig själv och andra

hävda min självständighet. Att jag också

stort behov av ensamhet.
hävdar den starkt;

för att jag ska kunna fortsätta leva tillsammans med någon

blir en konflikt där: den paradoxen. Att försöka leva i den. För i min

det är en ständig kamp i mig. Att visa den. Men hur totalt avgrundsdjupt

jag ofta blir.

: att vara förälskad i förälskelsen.

att föremålet

kanske ibland är obetydlig.
bara är lögn?



och (bekräftelse)

jag har ett omättligt behov av det, men märker att det för mig ofta handlar om det motsatta: den där viljan att ge. Överösa

som att förlora balansen, tappa

Vara totalt uppslukad av den där berusande hängivenheten. Att
; ja, på sätt och vis nästan utplåna sig själv. Det destruktiva i det.

Att ge sig själv i gåva

inget annat än vansinne.



vet inte hur man gör, hur är man förälskad? För det blir

ändå fortsätter jag; jag är hela tiden, oupphörligen förälskad: i människor, saker, företeelser.

ensam om det; det här är ingen revolutionerande upptäckt:

Att ständigt vara hög. En känsla av total

(längtan)

efter intensitet,

ja, alltid i någon bemärkelse, men en slags tillfredställande smärta



Jag envisas med att säga: världen är vacker. Eller

Men att det måste vara

överleva. Om det är möjligt att blunda. Blunda.
av verklighetsflykt

Att jag hela tiden övertalar

Normal överlevnadsstrategi

: berusa mig, berusa mig, berusa mig...


----------
Berusa er!

av Charles Baudelaire


Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan
om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken måste ni berusa er utan uppehåll.

Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.
Men berusa er!

Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i
ett dike, i ert rums dystra ensamhet ni vaknar, och berusningen redan
är förminskad eller försvunnen, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln,
klockan, allt det som flyr, allt det som kvider, allt det som rullar,
allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är; och
vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan skall svara er: "Det är tid att
berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan
uppehåll! Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag!"