ristarinsinamärken

(aningslös överlevnad)

Hon vill inte gråta, säger hon. Det har ingenting med vana att göra.
Hon är vaken (eller pratar i sömnen). Hon får grepp om hans
nacke, drar honom bakåt, sedan framåt. En sekund väger allting
jämt; de håller varandra, de är upphängda mot natthimlen som ett
vridet andreaaskors. Hon är stark av vansinnig kärlek och fruktan
(eller kanske är hon bara stark). De befinner sig ett tandavtryck,
ett avhakat handgrepp från upplösning. Han kan inte röra sig.
Utan henne. Det är inte en tanke men det har tankens form. Det
rycker spastiskt i hans fötter. Han skall komma att lägga märke
till det ordet.

 - Ulf Karl Olov Nilsson, ur Kommade händelsers fortsatta verkningar på framtiden och det förflutna, från diktsamlingen Stammar, 2002