... och moa matthis och ulrika milles!
"Varning för liberala önskedrömmar
Många liberalfeminister lutar sig tungt mot individuella alternativ. Men det räcker inte för att lösa den dubbelarbetande kvinnans dilemma, skriver Moa Matthis och Ulrika Milles.
"Det finns galna kvinnor och det finns begåvade kvinnor; ingendera har den galenskap i sin begåvning som man kallar geni", skrev Simone de Beauvoir 1949. Hårda ord ur upplysningens romantiska hjärtkammare och en av den moderna feminismens urkunder.
Dyrkandet av den begåvade galenskap som formade genier som Nietzsche eller Strindberg föddes med moderniteten. Från kulturens sfär, där han först formulerades, har det galna geniet vandrat vidare in i näringsliv, politik och samtida kändiskult. Han förkroppsligar de värden kulturen prisar: individualism, uppbrottsberedskap och ansvarslöshet. Det är en av modernitetens paradoxer att den vi hyllar som undantagsmänniska är beroende av andra människors beredskap att nöja sig med ansvarsfullt tjänande.
Det är också den västerländska feminismens centrala dilemma, och i det som nu kallas "dagisdebatten" går den än en gång i dagen. Den upprördhet som Nina Björk (DN?30/10) väckte till höger och vänster beror på att hon påminde om att feminismen aldrig kunnat nöja sig med att bara hänga på modernitetståget, utan alltid ställt frågan om vart vi är på väg och vem som ska betala vad det kostar.
Med det ena benet i upplysningens romantiska frigörelseprojekt strävar feminismen efter att göra det möjligt också för kvinnor att förverkliga sin individualistiska genialitet. Det andra benet vilar på upplysningens politiska arv med insikten om att individens frihet förutsätter kollektivets organisering och stöd, i synnerhet för de människor som makten marginaliserar. Kvinnorörelsens formulering att det personliga är politiskt sammanfattar dessa arv.
Samtidigt har feminismen i hög grad ensam fått förvalta och påminna om upplysningsarvets mindre glamorösa, kollektivistiska sida. Det är en konsekvens av att kvinnor också efter de storslagna revolutionerna fortsatte att bära huvudansvaret för barn och omsorg. I en narcissistisk, individualistisk och hastighetsfixerad kultur som vår är barn dessutom rena giftet: kärleksfulla men inte inställsamma, kollektivistiska och ack så långsamma.
Barn och allt som därtill hör kallar vi därför den reproduktiva sfären för att markera bristen på rörelse, utveckling och avkastning som skiljer den från produktionen. Det är den konflikt som kulturen balanserar på och kvinnors dubbelarbete garanterar att den förblir olöst.
Att företräda den trist förutsägbara reproduktionen är ingen tacksam uppgift. Många liberalfeminister - trippelföreträdda till exempel på Dagens Nyheters ledarsida (8/11) - har med tiden kommit att luta sig tungt mot det individualistiska benet enbart. Hanne Kjöller och Malin Siwe målar båda upp bilden av kvinnan som förverkligar sin galna genialitet i moderskapet. För Kjöller är den "varma och gosiga symbiosen" ett uttryck för patologisk narcissism, medan det för Siwe snarast är en maktstrategi med utgångspunkt i barnkammaren.
Men Barbro Hedvall ställer frågan som alltid återkommer: "Varför håller sig kvinnliga intellektuella så ivrigt i den reproduktiva sfären"?
Därför att de måste, är det enkla svaret. Det är en ynklig liberalfeminism vi har i dag, som slarvat bort de insikter Simone de Beauvoir förmedlade för ett halvt sekel sedan när hon skrev om kvinnans brist på geni: "Det tvång som omger henne och den tradition som tynger henne hindrar henne från att känna sig ansvarig för världen och detta är den djupaste orsaken till hennes medelmåttighet."
En liberalfeminism med individualistisk slagsida som glömt bort "tvånget", ältar "medelmåttigheten" som ett slags inneboende essens hos kvinnor i allmänhet - vilket för denna liberalfeminism farligt nära elitism och biologism. Å andra sidan är det kanske just dit den vill, eftersom det smidigt både förklarar och försvarar en offentlig arbetsfördelning där städhjälp och barnflickor löser dilemmat med den reproduktiva sfären - ovanpå den lågvärderade offentliga barnomsorgen. Och eftersom män utesluts ur ekvationen är detta en lättsåld politik på ledarsidor och i offentligheten.
Inom feminismen och antikolonialismen förvaltas i dag upplysningens centrala insikt: att individens frigörelse bara kan uppnås genom kollektiva ansträngningar. Samtidigt vore feminismen usel om den bara nöjt sig med att ärva. Därför är feminister modernitetskramare som samtidigt bidragit med den skarpaste modernitets- och civilisationskritiken. Som utgår från det som de Beauvoir kallade "tvång" och "tradition" och gör en dygd av nödvändigheten. Med utgångspunkt i det mycket konkreta ansvar för världens fortbestånd i form av nya människor, som de Beauvoir missade men som kvinnor tagit, formuleras utopier av det slag som Nina Björk är ute efter när hon frågar hur vi ska definiera lycka (10/11).
Den frågan ställer också skönlitteraturen nu. I Ann-Marie Ljungbergs roman "Simone de Beauvoirs hjärta" återkommer den som ett omkväde. Där ser vi återigen varför det mest är kvinnor som driver frågan, och varför debatten domineras av bekännelser om det egna livet. För det är ofta upplevelsen av att plötsligt, inför ett barn, ställas som ansvarig för världen, som förändrar en kvinnas världsbild när hon blir förälder. En mamma blir, mer än en far, beroende av världens ordning, av välfärdssystem, normer och ideologier, samtidigt som hon som ansvarig vuxen först då förkroppsligar makten. Detta är just den "ideologiska resa" som Petra Ulmanen talar om i en replik som på en gång beskriver utgångspunkten för en ny analys men som ändå begränsar sig till att försvara uppnådda positioner (Expressen 2/11).
Dagis frigjorde kvinnornas arbetskraft på marknaden, men har inte i grunden ändrat på arbetsfördelningen. Medan kravet på sex timmars arbetsdag aldrig på allvar kommer upp på den politiska dagordningen eftersom det sätter frågetecken för den välsignade produktionen.
Om feminismen begränsar sig till att försvara dagis förblir barn i realiteten ett kvinnoansvar, mest cyniskt uttryckt i de ord som regeringens utredare Karl-Petter Thorwaldsson dödade sin egen utredning om föräldraförsäkringen med: "Hade det inte varit för att barnen kan fara illa av det hade jag personligen kunnat tänka mig att kvotera rakt av." När han talar om barn som far illa syftar han på fäder.
Nina Lekander skriver om paradoxen i att Nina Björk "nu själv får stå för det ’hot om återgång till tidigare stadier’ som hon tidigare - i boken ’Sireners sång’ - beskrivit vara kvinnors roll inom moderniteten" (Expressen 9/11). Och det är kanske poängen i diskussionen: att vi ser feminismens kärna, som så ofta skälls för att vara förmodern, "naturlig", "äkta" men som i själva verket är upplysning.
Moa Matthis och Ulrika Milles"
Många liberalfeminister lutar sig tungt mot individuella alternativ. Men det räcker inte för att lösa den dubbelarbetande kvinnans dilemma, skriver Moa Matthis och Ulrika Milles.
"Det finns galna kvinnor och det finns begåvade kvinnor; ingendera har den galenskap i sin begåvning som man kallar geni", skrev Simone de Beauvoir 1949. Hårda ord ur upplysningens romantiska hjärtkammare och en av den moderna feminismens urkunder.
Dyrkandet av den begåvade galenskap som formade genier som Nietzsche eller Strindberg föddes med moderniteten. Från kulturens sfär, där han först formulerades, har det galna geniet vandrat vidare in i näringsliv, politik och samtida kändiskult. Han förkroppsligar de värden kulturen prisar: individualism, uppbrottsberedskap och ansvarslöshet. Det är en av modernitetens paradoxer att den vi hyllar som undantagsmänniska är beroende av andra människors beredskap att nöja sig med ansvarsfullt tjänande.
Det är också den västerländska feminismens centrala dilemma, och i det som nu kallas "dagisdebatten" går den än en gång i dagen. Den upprördhet som Nina Björk (DN?30/10) väckte till höger och vänster beror på att hon påminde om att feminismen aldrig kunnat nöja sig med att bara hänga på modernitetståget, utan alltid ställt frågan om vart vi är på väg och vem som ska betala vad det kostar.
Med det ena benet i upplysningens romantiska frigörelseprojekt strävar feminismen efter att göra det möjligt också för kvinnor att förverkliga sin individualistiska genialitet. Det andra benet vilar på upplysningens politiska arv med insikten om att individens frihet förutsätter kollektivets organisering och stöd, i synnerhet för de människor som makten marginaliserar. Kvinnorörelsens formulering att det personliga är politiskt sammanfattar dessa arv.
Samtidigt har feminismen i hög grad ensam fått förvalta och påminna om upplysningsarvets mindre glamorösa, kollektivistiska sida. Det är en konsekvens av att kvinnor också efter de storslagna revolutionerna fortsatte att bära huvudansvaret för barn och omsorg. I en narcissistisk, individualistisk och hastighetsfixerad kultur som vår är barn dessutom rena giftet: kärleksfulla men inte inställsamma, kollektivistiska och ack så långsamma.
Barn och allt som därtill hör kallar vi därför den reproduktiva sfären för att markera bristen på rörelse, utveckling och avkastning som skiljer den från produktionen. Det är den konflikt som kulturen balanserar på och kvinnors dubbelarbete garanterar att den förblir olöst.
Att företräda den trist förutsägbara reproduktionen är ingen tacksam uppgift. Många liberalfeminister - trippelföreträdda till exempel på Dagens Nyheters ledarsida (8/11) - har med tiden kommit att luta sig tungt mot det individualistiska benet enbart. Hanne Kjöller och Malin Siwe målar båda upp bilden av kvinnan som förverkligar sin galna genialitet i moderskapet. För Kjöller är den "varma och gosiga symbiosen" ett uttryck för patologisk narcissism, medan det för Siwe snarast är en maktstrategi med utgångspunkt i barnkammaren.
Men Barbro Hedvall ställer frågan som alltid återkommer: "Varför håller sig kvinnliga intellektuella så ivrigt i den reproduktiva sfären"?
Därför att de måste, är det enkla svaret. Det är en ynklig liberalfeminism vi har i dag, som slarvat bort de insikter Simone de Beauvoir förmedlade för ett halvt sekel sedan när hon skrev om kvinnans brist på geni: "Det tvång som omger henne och den tradition som tynger henne hindrar henne från att känna sig ansvarig för världen och detta är den djupaste orsaken till hennes medelmåttighet."
En liberalfeminism med individualistisk slagsida som glömt bort "tvånget", ältar "medelmåttigheten" som ett slags inneboende essens hos kvinnor i allmänhet - vilket för denna liberalfeminism farligt nära elitism och biologism. Å andra sidan är det kanske just dit den vill, eftersom det smidigt både förklarar och försvarar en offentlig arbetsfördelning där städhjälp och barnflickor löser dilemmat med den reproduktiva sfären - ovanpå den lågvärderade offentliga barnomsorgen. Och eftersom män utesluts ur ekvationen är detta en lättsåld politik på ledarsidor och i offentligheten.
Inom feminismen och antikolonialismen förvaltas i dag upplysningens centrala insikt: att individens frigörelse bara kan uppnås genom kollektiva ansträngningar. Samtidigt vore feminismen usel om den bara nöjt sig med att ärva. Därför är feminister modernitetskramare som samtidigt bidragit med den skarpaste modernitets- och civilisationskritiken. Som utgår från det som de Beauvoir kallade "tvång" och "tradition" och gör en dygd av nödvändigheten. Med utgångspunkt i det mycket konkreta ansvar för världens fortbestånd i form av nya människor, som de Beauvoir missade men som kvinnor tagit, formuleras utopier av det slag som Nina Björk är ute efter när hon frågar hur vi ska definiera lycka (10/11).
Den frågan ställer också skönlitteraturen nu. I Ann-Marie Ljungbergs roman "Simone de Beauvoirs hjärta" återkommer den som ett omkväde. Där ser vi återigen varför det mest är kvinnor som driver frågan, och varför debatten domineras av bekännelser om det egna livet. För det är ofta upplevelsen av att plötsligt, inför ett barn, ställas som ansvarig för världen, som förändrar en kvinnas världsbild när hon blir förälder. En mamma blir, mer än en far, beroende av världens ordning, av välfärdssystem, normer och ideologier, samtidigt som hon som ansvarig vuxen först då förkroppsligar makten. Detta är just den "ideologiska resa" som Petra Ulmanen talar om i en replik som på en gång beskriver utgångspunkten för en ny analys men som ändå begränsar sig till att försvara uppnådda positioner (Expressen 2/11).
Dagis frigjorde kvinnornas arbetskraft på marknaden, men har inte i grunden ändrat på arbetsfördelningen. Medan kravet på sex timmars arbetsdag aldrig på allvar kommer upp på den politiska dagordningen eftersom det sätter frågetecken för den välsignade produktionen.
Om feminismen begränsar sig till att försvara dagis förblir barn i realiteten ett kvinnoansvar, mest cyniskt uttryckt i de ord som regeringens utredare Karl-Petter Thorwaldsson dödade sin egen utredning om föräldraförsäkringen med: "Hade det inte varit för att barnen kan fara illa av det hade jag personligen kunnat tänka mig att kvotera rakt av." När han talar om barn som far illa syftar han på fäder.
Nina Lekander skriver om paradoxen i att Nina Björk "nu själv får stå för det ’hot om återgång till tidigare stadier’ som hon tidigare - i boken ’Sireners sång’ - beskrivit vara kvinnors roll inom moderniteten" (Expressen 9/11). Och det är kanske poängen i diskussionen: att vi ser feminismens kärna, som så ofta skälls för att vara förmodern, "naturlig", "äkta" men som i själva verket är upplysning.
Moa Matthis och Ulrika Milles"
Kommentarer
Trackback