p.s: feminism och föräldraskap

angående artiklarna nedan om föräldraskap och feminism (och med hänvisning till nina björk):

jag dissar inte dagis. tycker dagis är bra, dagis är nödvändigt. ja, såsom samhället ser ut just nu är det nödvändigt för att ge, framförallt kvinnan då, friheten och möjligheten till arbete, ett liv utanför "familjen". och dagis ska naturligtvis fortsätta att finnas kvar. men jag tycker nina björk har en otroligt stark poäng i det hon faktiskt säger: att vi måste tänka om, att vi måste börja leva på ett annat sätt. vi jobbar för mycket, vi stressar för mycket. och att det inte handlar bara om föräldrar utan om oss alla: att få mer tid över till våra nära och kära.

men när det gäller föräldraskapet: att det borde vara en självklarhet att BÅDA tar lika mycket ansvar. att det inte kan vara frivilligt för den ena föräldern och obligatoriskt för den andra. att vi faktiskt inser: att få barn förändrar allt, hela tillvaron, vi kan inte fortsätta leva som om barnen inte fanns. 6 timmars arbetsdag, kortar dagar för både föräldrar och barn, mer tid tillsammans, mindre stress, mer ork, mer glädje. att BÅDA föräldrarna är hemma när barnet är lite, delar på det, innan det börjar på dagis: om vi då har samma ekonomiska utgångspunkt blir det inte heller en fråga om vem som ska stanna hemma (vilket jag ofta tror det blir, att det ekonomiska tillsist får styra, att kvinnan stannar hemma eftersom mannen ofta tjänar mer: man har ju alla de där utgifterna.) men att det också finns så mycket "tvång" och tradition kring detta med föräldraskapet: att olika saker förväntas/krävs av oss, som man och kvinna, när vi blir föräldrar.

ja, läs gärna artiklarna här nedan. känner att de bättre uttrycker de jag vill säga. ville väl egentligen bara förtydliga att jag inte "dissar" dagis som institution (vilket tydligen nina björk gjort).

jag inser att det finns något utopiskt över detta. men samtidigt blir jag arg över det, att jag skriver så, som om det vore en ouppnåelig dröm: allt detta är fullt rimliga och självklara krav på förändring. vet att verkligheten inte ser ut sådan att det alltid finns två föräldrar som kan ta hand om barnet, att det då ÄR ekonomisk omöjligt jobba sex timmar som ensamstående förälder. men om det genom samhälleliga insatser GÖRS möjligt (i artiklarna nedan talas det mycket om den kollektiva insatsen) att arbeta mindre. vi skulle alla må så mycket bättre. är jag övertygad om. och behöver inte människan visoner, utopier för att kunna förändra, för att orka leva över huvudtaget...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback