ristarinsinamärken

En film av Sally Potter från 1992 i Peter Greenaways anda. Huvudrollen spelas av den vackert svala androgyna Tilda Swinton. När jag ser om den kan jag lite grann tycka att den där 90-tals estetiken till viss del lägger sig som ett filter över filmen, och tar för mycket plats, blir för tidsbunden i sitt uttryck (och ändå är jag en stor fan av Peter Greenaway, framförallt de tidiga filmerna såsom Tecknarens kontrakt och Drowning by numbers). Men det är en film som har mer än yta och estetik som drivkraft - den har nämligen något att säga. Filmen är baserad på Virginia Woolfs roman med samma namn (publicerad 1928) och handlar om att leva som människa, som man, som kvinna i olika tidsåldrar; om att förlora allt men slutligen finna sig själv. Orlando lever evigt ung genom århundradena, 200 år som man och 200 år som kvinna, från 1600-talet och in på 1900-talet; en dag vaknar han, ser sig i spegeln, och ser en kvinnas kropp: “Här är jag, en kvinna, men samma person, det är ingen skillnad.“ Sen att det genom historien varit och fortfarande är skillnad på hur samhället och omgivningen behandlar oss beroende av kön vet vi ju redan; men det är den där känslan Orlando uttrycker där framför spegeln som är så viktig, det mänskliga i oss alla; att kön så tydligt är en social roll att uppfylla, ett krav, en förväntan, en tyngd, en mask att gömma sig bakom, något som hindrar oss...